Semesterläsning

Mitt i semestern och har läst en massa.

Well, jag måste erkänna: jag har läst en ganska redig hög böcker som jag inte skrivit en rad om här på bloggen. Inte för att de varit särskilt bra eller dåliga, utan mest för att jag inte alltid tänker på att blogga om vad jag läser.

Men, here goes:

När semestern började befann jag mig, om jag inte missminner mig, mitt i Elantris av Brandon Sanderson. En riktigt bra fantasy om en magisk stad som förlorat sin glans, en ung dam med fantastiska politiska talanger, en ung man med fantastiska ledaregenskaper och en inte så ung man med en fantastisk förmåga att manipulera hela samhällen.

Den sistnämnde har inte samma mål som de två förstnämnda, och det blir en hård kamp. Boken är mer än allt annat fascinerande, men i slutändan också oerhört vacker. För att inte nämna spännande.

Sedan gav jag mig på John Ajvide Lindqvists "Människohamn". Jag måste tyvärr säga att den inte föll mig på läppen, mest för att jag inte riktigt köpte storyn.

Låt mig förklara. Den första boken jag läste av Stephen King var "Staden som försvann" (engelska originalets titel: Salem's Lot). Det är en historia om vampyrer. Jag visste inte det när jag började läsa den, och jag skulle kanske inte ha läst den om jag vetat det på förhand. Men den var så "trovärdigt" skriven att jag någonstans inom mig accepterade vampyrerna - och det är det varje bra berättelse bygger på. I någon bemärkelse måste vi uppleva berättelsen som trovärdig för att uppskatta den. Det hände när jag läste King. Det hände inte när jag läste Ajvide Lindqvist.

Om jag ska vara riktigt rättvis är det kanske inte Ajvide Lindqvist som brustit i sitt författarskap - när jag läste boken avbröts jag hela tiden och läste sällan mer än några enstaka sidor i taget. Det blir rätt svårt att komma in i rätt stämning då.

Nåväl, det blev som det blev.

Efter Ajvide Lindqvist blev det David Farlands "Serpent Catch", som är del två i en serie vars första bok heter "Spirit Walker". Båda är fantastiska historier som utspelar sig på en måne som av människor använts för att skapa ett slags zoo, där utdöda arter återskapats. Den är alltså full av dinosaurier och befolkas av bland annat neanderthalare och människor som mer liknar oss. Och en massa arter som aldrig existerat på jorden utan som har skapats för att balansera ekosystemet.

Tyvärr har en utomjordisk civilisation bestämt sig för att människorna inte är värdiga att resa runt bland stjärnorna och utkämpat - och vunnit - ett kring mot mänskligheten, och konsekvensen är att ingen får lämna planeterna som bebos av människor. Alla som försöker skjuts ner av övervakande drönare i omlopp kring planeterna.

Detta är scenen där dramat utspelar sig. Huvudpersonen är ett halvblod - hälften neanderthalare, hälften människa. Han är väldigt ung och, med våra mått mätt, naiv. Men han blir också historiens hjälte.

Jag tycker att böckerna är välskrivna och fascinerande, inte bara för att scenen är intrikat, utan också för att författaren ägnar mycket möda åt psykologin både bland enstaka karaktärer och i de grupper som figurerar.

Hm. Vad blev det sen? Det måste ha varit Terah Eduns "Sworn to Transfer", del två i en serie som inleds med "Sworn to Raise". Dessa böcker etiketteras "YA" vilket jag gissar (utan att orka googla) står för "Young Adult", det vill säga en tilltänkt målgrupp. Jag är tydligen rätt omogen eftersom jag gillar båda böckerna skarpt. De är förvisso lite halvknackigt skrivna (kanske är det framför allt det redaktionella arbetet som är halvknackigt), men det kompenseras mer än väl av karaktärerna, intrigen och världens/magins beskaffenhet. Ja, vi snackar fantasy igen.

Böckerna kretsar kring Ciardis Vane (senare Ciardis Weathervane), en ung kvinna som får en fantastisk chans att lämna sitt liv som tvätterska till förmån för ett glamouröst liv som "Companion" till en inflytelserik person i landet. En "Companion" fungerar såvitt jag kan förstå som något slags ställföreträdare för den inflytelserika personen. Men för att bli en "Companion" måste hon först tränas - både i praktiska färdigheter och i att lära sig att hantera sin förmåga att använda magi. Hon är uppkäftig och intelligent, men också godtrogen och inte särskilt diplomatisk, och skaffar sig snabbt både mäktiga vänner och mäktiga fiender.

Jag kommer att läsa minst en del till i den serien. ;)

Nu har jag börjat på en ny bok och om den kommer du kanske att kunna läsa här inom en snar framtid. Eller inte. Du kommer kanske inte ens att veta om du får läsa om den eller inte. Life sucks, and then you die.

Recension: The Metamorphosis of the Prime Intellect

Det här är en bok som finns att läsa online.

Vi får möta en person i en framtid där man kan få allt man vill ha, man behöver bara be om det — världen styrs av "the Prime Intellect", en artificiell intelligens.

Vi får lära oss att hon är några hundra år gammal, och att hon har en minst sagt magstark hobby.

Vi får följa henne och lära känna henne, och vi får lära oss bakgrunden till att hon ägnar sig åt sin hobby. (Hint: det är lätt att bli uttråkad när man kan få allt man ber om.)

Parallellt får vi följa hur Prime Intellect skapades, och varför det blev som det blev.

Den här boken är en galen historia om hur saker kan gå fel, och när man kommer in en bit i den inser man att den kanske inte är fullt så osannolik som den först verkar.

Mycket läsvärd!

Recension: Orange is the New Black

Det här är en självbiografisk historia.

Piper Kerman gjorde en del dumma val i sin ungdom, och efter att ha smugglat pengar över Atlanten åt en knarkhandlare bestämde hon sig för att dra sig ur sitt kriminella leverne. Inte för att hon, förutom den här pengasmugglingen, verkar ha begått några brott själv, men människorna omkring henne gjorde det.

Hon skaffade jobb, mötte en man, levde i många år i sin nya tillvaro, tills en dag, när hon fick besök av farbror blå.

Det visade sig att hon blivit omnämnd i någon rättegång och snart hade hon dömts till fängelsestraff. Efter ytterligare flera år — tio år efter att brottet hon dömts för begåtts — sattes hon så i fängelse för att avtjäna straffet.

Boken handlar huvudsakligen om hennes tid i fängelset, och om de människor hon mötte där. Och hur hon kom till insikt om både allvaret i det brott hon själv begått, och hur skevt och ineffektivt det amerikanska rättssystemet är.

Klart läsvärd!

Recension: Metro 2034

Detta är uppföljaren till Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.

Metro 2033 utspelar sig 2033, i Moskvas tunnelbana, där den spillra av mänskligheten som råkade befinna sig i tunnelbanan när kärnvapenkriget ägde rum, hankar sig fram.

Man har lyckats bygga vattenkraftverk där nere så att man har tillgång till elektricitet, man har lyckats hålla en ammunitionsfabrik igång, så det finns skjutvapen och ammunition. Patronerna fungerar också som valuta.

Det har uppstått olika samhällen som är mer eller mindre isolerade från varandra där nere.

På ytan finns mutanter, och en del av dem försöker ständigt ta sig in i tunnelbanan.

I Metro 2033 får huvudpersonen Artyom ett uppdrag som tar honom på en oerhört riskfylld resa genom en stor del av tunnelbanesystemet.

Men här skulle jag skriva om Metro 2034.

Den utspelar sig i samma tunnelbana ungefär ett år senare. Vissa karaktärer från första boken dyker upp igen, men huvudpersonen är en helt annan: den intellektuellt lagde Homeros, som vill skriva historia. Alltså, han är inte särskilt intresserad av att delta i historiska händelser: han vill bokstavligen skriva historia.

Det händer något märkligt i början och han utses av en hjälte att följa med för att försöka ta reda på vad som hänt. Man anar att det är Homeros kunskaper om tunnelbanan som han väljs ut för, och sedan bär det iväg.

Liksom Metro 2033 är det här en mörk men oerhört välskriven historia, och finns i en mycket bra svensk översättning. (Notera att originalet, naturligt nog, är skrivet på ryska.)

Klart läsvärd!

Recension: The Ocean at the End of the Lane

Denna fantasy-bok börjar med att huvudpersonen vid ett tillfälle av avgörande betydelse i sitt liv sätter sig i sin bil och planlöst kör omkring i England. Han hamnar till slut på en plats där han tillbringade en del av sin uppväxt, och börjar minnas något som hände där i barndomen.

Han minns hur han gradvis upptäcker att världen inte riktigt är vad den förefaller vara, och att en flicka och hennes mamma och mormor, som alla bor på en gård i närheten, inte riktigt är de enkla människor de förefaller vara.

Tillsammans med dem blandas han in i en kamp mot en märklig ondska.

Bokens stil påminner mig lite om Stephen King, fast i brittisk tappning. Det vardagliga, påtagliga, verkliga, som verkar skifta en nyans för att sedan visa en verklighet som inte alls liknar den vi förväntar oss. Den här förmågan att få det magiska och övernaturliga att kännas konkret, vardagligt och verkligt.

Så, om du nu inte är en sån som inte klarar av när något är "overkligt", och inte har läst den här boken... vad väntar du på? Läs den!

Recension: Sjöfåglarna från Bornyr

Sjöfåglarna från Bornyr är en bok av Erika Lundqvist som i första hand vänder sig till en lite yngre publik; det är en saga helt enkelt.

Det är en underbar historia om två föräldralösa barn, Aiva och Illias, och hur de ger sig ut på ett fantastikt äventyr där de måste överlista eller besegra den hänsynslösa Simsaluberligan.

Miljön är ett sagoland där det finns lite magi, men inte så mycket teknologi. Simsaluberligan är pirater, och deras ledare har träben och krok. Aiva och Illias är i början av boken förskrämda och blyga, men tvingas under historians gång att kämpa med allt de har och det får dem att växa.

Språket är urläckert, berättandet är intressant, roligt och pedagogiskt. Historian som berättas är spännande, rolig, läskig, och rörande.

Jag kan varmt rekommendera både som barn/ungdomsbok och för den som är vuxen och inte är rädd för att läsa "barnböcker". Den får mig att sakna högläsningen jag minns från barndomen.

Faktiskt en bok jag skulle njuta av att läsa högt för mina yngre släktingar, om de nu ids lyssna på en ann. ;)

Recension: Homeland

Homeland är Cory Doctorows uppföljare till Little Brother, som börjar med att någon spränger en bomb som förstör en viktig broförbindelse i San Fransisco, vilket får USAs myndigheter att gå bananer och införa en polisstat på plats.

Little Brother, som jag recenserat här, handlar om Marcus Yallow som arresteras för att råkar finnas på fel plats vid fel tillfälle och hur han sedan för en ojämn kamp mot en överhet som har fått alldeles för fria händer.

Det är en skrämmande och fascinerande bok som handlar mycket om vad som kan gå snett i ett samhälle om man inte ser upp med sina egna säkerhetstjänster, och om hur världen ser ut idag ur ett teknologiskt perspektiv.

Jag vill alltså inte kalla vare sig Little Brother eller Homeland för Science Fiction, även om de för en onörd kan verka lite så. Men all teknik som beskrivs i böckerna finns på riktigt.

Nå, i Homeland sitter Marcus på information som någon ber honom att läcka till pressen. Han är rädd för att göra det, och mäktiga krafter försöker hindra honom. Det beskrivs lite hur han försöker skapa något som liknar Wikileaks, och några nördhjältar från verkligheten gör en slags "cameo" i boken.

Båda böckerna är ganska nördiga men jag tror att de är skrivna på ett sätt som även icke-nördar kan förstå och ha behållning av.

De är välskrivna och innehåller inte bara tekniskt nörderi utan även matnörderi, rollspelsnörderi och lite kärlek och vänskap, antagonism och fandom. Det är både bildande och underhållande läsning.

Rekommenderas varmt!

Du hittar mer information om Cory Doctorow och hans böcker här.

Nya recensioner på gång!

Jag har läst en radda böcker och tänkte att det är dags att recensera dem innan jag glömmer dem.

Jag tänkte ägna dem en varsin bloggpost och länka dit härifrån allteftersom recensionerna blir klara.

Böckerna det gäller är:

• Homeland, Cory Doctorow
• Sjöfåglarna från Bornyr, Erika Lundqvist
• The Ocean at the End of the Lane, Neil Gaiman
• Metro 2034, Dmitrij Gluchovskij
• Orange is the New Black, Piper Kerman
• The Metamorphosis of Prime Intellect, Roger Williams

Mer än så har jag inte hunnit läsa på en månad.

Sydafrika V

Phew. Det går inte fort framåt här.

Nå, efter Krugerparken med alla miljarderna djuren bar det av mot Swaziland. Jag minns inte om jag skrivit det förut, men i Sydafrika är det så att djuren håller till i inhägnade parker och utanför de inhägnade parkerna finns det inte så mycket vilda djur.

Vilket kan te sig rätt märkligt för en Svensk.

Men det är rätt praktiskt när man har elefanter, leoparder, lejon, flodhästar och krokisar i sin fauna. För att inte tala om alla trevliga ormar.

Men, som sagt, mot Swaziland. På vägen dit stannade vi på en bro. Jag vet nu inte om den här bron ligger i Sydafrika eller Swaziland—jag minns inte på vilken sida av gränsen den ligger. Men det fanns lite djur i floden under bron.

Flodhästar och joglar. Undrar om det kan vara en Goliathäger?

Krokis.

Stor ödla.

Någonstans i Swaziland.

Ingrid idkar kommers med täljstensfigurer.

Swaziland är ett märkligt land på många sätt. Swaziland styrs av en kung. Jag tror han har tretton fruar f.n. Han är typ i min ålder. Det ordnas tydligen något slags årlig tillställning där unga flickor—jag tror de måste vara oskulder—smyckas ut och dansar för kungen. Sedan kan kungen erbjuda någon av dem att bli hans hustru. För den som blir kungens hustru väntar ett liv i ofattbar lyx och överflöd. Annars är Swaziland inget rikt land direkt, och det finns misstankar om att mycket biståndspengar hamnar i kungens egna fickor.

Men, men, säg det land som har ett perfekt statsskick.

Hotellet i Swaziland hade en bar med uteservering.
Bild: Liv Jorunn van der Toorn.

Vi åt en flerrättersmiddag på kvällen. Några ansåg att det var den bästa måltiden under resan. Ingrid och jag ansåg att maten var vällagad, men fadd. Ett mycket trevligt hotell i övrigt, men det är nog inget ställe att tillbringa någon längre tid på, om en inte är nöjd med att stanna på hotellets ägor hela tiden. Det ligger liksom på landet och det finns som inget att göra där. Eller, ja, kanske fanns det en golfbana i närheten. Men vem bryr sig om golf?

Efter en natt i Swaziland bar det av vidare till Kwazulu-Natal och St. Lucia. Nej, vi såg inget luciatåg där. Vad vi såg där? Det får du la se i nästa blogginlägg. Tudelu. :)

Sydafrika... IV

White-fronted bee-eater.

Så... vi var kvar i Krugerparken och stannade till på en rastplats för att luncha och uträtta naturbehov. På rastplatsen låg denna bushbuck. Den låg så stilla att folk gick förbi en meter ifrån den utan att märka att den fanns där. Jag såg den inte förrän jag märkte att andra stod och tittade på den. Vi konstaterade ganska fort att den måste vara sjuk eller skadad eftersom den låg där den låg i stället för att hålla sig ute i bushen.

Förvånade oss.

När det gäller noshörningar: de vita noshörningarna, som alltså inte är vita, är ganska vanligt förekommande i Krugerparken, och, pja.... som de flesta andra djur är de inte särskilt rädda för jeepar med folk i. Eller andra bilar för den delen. De här två tog god tid på sig att korsa vägen.

King and Queen of the Road.

Lite senare var det en annan sorts djur som visade att de minsann inte skulle låta sig skrämmas av jeepar på vägen. Det syns tydligt att detta är vita noshörningar, eftersom det inre hornet är så mycket mindre än det yttre. På svarta noshörningar är hornen nästan jämnstora. Och, som sagt, både vita och svarta noshörningar är grå i färgen.

Babianer. Visa gärna för sverigedemokrater, så kanske de lär sig något.

De här var inte så intresserade av att posera för oss, som synes.

Vår bungalow i Krugerparken.

Efter Krugerparken bar det av mot Swaziland, men det får bli ämnet för nästa bloggpost. På återseende!

Giraffer

Sydafrika... III

Så, nu vaknade vi i arla morgonstund för att slänga i oss frukost och ge oss ut på en dags safari i Krugerparken. Vi hade inte sovit i tält, utan i bungalows i en lodge, som var inhägnad så att vi finge vara ifred för de vilda djuren.

Här bodde vi. Det var lika rustikt inuti som utanpå.

När man ger sig ut på safari är det som en liten sport att försöka se "the big five": elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Det var dessa som ansågs svårast att jaga, därav benämningen.

De första djur vi såg var en flock zebror, men det blev inte så jättebra bilder på dem så jag återkommer till zebrorna vid ett senare möte. Men mitt i allt fick vår chaufför ett anrop på sin radio och satte en jäkla fart på grusvägarna i parken. Och när vi kom fram förstod vi varför han fått så brått.

Det ska till lite tur för att få se en sån här.

...och inte så lite tur för att få se en med en unge!

Jups, det är en leopardhona med åtminstone en unge. En av big five. Till saken hör väl lite grann att vi sett elefant, noshörning och buffel redan på vägen in i Krugerparken dagen innan, så vi tyckte nog att vi hade bara lejon kvar. Några fick för sig att detta inte var leoparder utan geparder, men jag tycker bilderna verkar tyda mest på leopard; vit svanstopp, fläckarna blir inte ringar i slutet av svansen, vita markeringar på öronens baksidor (som i och för sig inte syns på dessa bilder, men jag har en bild där de syns), kroppsformen stämmer bättre med leopard. Tycker jag, då. Du har länkarna, döm själv.

För att återgå till the big five, så kanske du tycker att du vill ha bildbevis för elefanterna, noshörningarna och buffeln? Oroa dig inte. Jag gillar generellt inte bilder som är tagna genom bussfönster, de blir taffliga nog ändå. Jag kan göra avsteg från den principen, men väljer att inte göra det här. Du ska få se bilder på alla fem, tålamod!

Detta är nog en hanne som har slagits med en rival, därav såret i pannan. Notera fågeln på ryggen.

Alla noshörningar vi såg var vita noshörningar. Som synes på bilden är de inte alls vita. Det finns också svart noshörning, som inte är svart. Glasklart. De "svarta" är extremt svåra att få syn på, eftersom de är extremt skygga. Man ser skillnad genom att de "vita" har ett mycket mindre andrahorn än det första, medan de "svarta" har två ungefär jämnstora horn. Dessutom har de "vita" en bred mule, medan de "svartas" mular är mer spetsiga.

Den här lille rackaren hittade vi på rastplatsen där vi åt lunch.

På ett ställe i parken fick vi syn på en flock zebror, som vi bromsade in för att titta på... vad vi inte riktigt räknat med, var att de hade satt sig i sinnet att ta sig över vår väg.

Zebra crossing. The other kind.

Så hände det att vår chaufför/guide kom till en bro över en nästan helt uttorkad flodbädd, och började köra upp för en väg som kom från nästan samma håll mot bron som den vi anlänt på. Vi kom upp lite och han pratade lite i sin radio och sedan förklarade han vad han såg. En lejonfamilj. Vi såg den inte. Vi letade med blicken. Så var det någon som fick syn på den. Och någon till. Till slut fick till och med jag syn på de små strecken långt borta på stranden. Jag kunde inte avgöra att det var lejon med blotta ögat, men med hjälp av vår kikare kunde jag konstatera att det var lejon.

Tyvärr räckte mitt objektiv inte riktigt till för att fånga lejonen, här är en hårt beskuren bild som nog tyvärr är den bästa jag har.

En lejonfamilj. Jag lovar! ;)

Där hade vi alltså bockat av the big five. Men vi skulle faktiskt få syn på alla fem under denna händelserika dag. Det som återstod för att få alla fem samma dag i det här läget var elefant och buffel.

Det djur man ser i särklass mest av på safari är impalan. Den finns överallt och i stora flockar. Dessa är alltså stapelvara för de stora rovdjuren. Bushens fast-food, säger man lite skämtsamt.

Ser du hur det ser ut som en McDonalds-logga i baken?

Och lite längre fram i vad som föreföll vara ett ganska öde landskap stod ju då faktiskt en buffel och betade i frid. De här ensamma bufflarna är tydligen också de farligaste. Men han var långt borta.

En bufflig typ?

Många djur var väldigt svåra att få syn på för oss ovana. Så det var tur att vi hade en erfaren guide med oss, annars hade vi nog inte sett annat än möjligen impala och noshörning. Den här lille rackaren var till exempel inte lätt att få syn på.

Klipspringer

Jag tror vi stannar där för den här gången. Vår dag i Krugerparken led alltså mot sitt slut. I nästa inlägg kommer vi att avsluta den dagen.

Sydafrika... II

Nu har vi alltså kommit fram till, och tillbringat en natt i, Pilgrim's Rest.

Vi sätter oss i bussen och åker vidare mot nya äventyr. Nästa anhalt var Elephant Whispers i Hazyview. Vi såg fram emot att få träffa elefanter men vi förstod nog inte riktigt hur häftigt det skulle bli. Vi hade bara träffat asiatiska elefanter tidigare, och de är mycket mindre än afrikanska. Ja, mycket mindre.

Stor.

Elefanterna var förstås tama. Men inte bara tama, utan dresserade också. De kan tränas som hästar och hundar, och med ungefär samma metoder. Guiden förkunnade stolt att man använde positiv förstärkning när man dresserade elefanterna.

Vi fick mata dem med pellets. En skötare gav oss snabeln, så vi fick hålla i den och lägga pellets i hålen, och sedan fick elefanten helt enkelt skyffla in.

Ingrid matar.

En elefant kommenderades att lägga sig ner, och sedan fick vi gå fram till den och klappa den.

Klappläge. Som den observante redan lagt märke till är den här elefanten inte alls lika stor som den på första bilden. 

Och till slut var det dags för oss att stå modell under den stora hannen... det var inte alla som var helt bekväma i den situationen men alla ställde upp och alla finns på bild. Dock är det inte alla som har alla på bild, jag har bara mig och Ingrid.

Vi hade order om att röra elefantens ben för att den skulle känna att vi stod där. Säkerhetsåtgärd.

Sedan bar det av mot Krugerparken, där vi skulle bo två nätter med en dags safari emellan. Redan när vi körde in i parken började vi se vilda djur till höger och vänster, och klarade av tre (elefant, buffel och noshörning av "the big five" (som också omfattar leopard och lejon) från bussfönstret. Detta mycket tack vare vår guide och vår busschaufför, som verkade ha ögon som en kameleont. Hur fan han kunde köra och se så många djur samtidigt var helt obegripligt.

På vägen in såg vi också zebra, kudu, impala (i parti och minut), och vårtsvin (Pumbaa!). Jag vill dock inte publicera bilderna på det för det blir lite fult när man plåtar genom fönster. Men i nästa blogginlägg kommer bilder tagna från Jeepen.

Nu känns det nämligen som att jag bloggat nog för idag. Tudelu.

Sydafrika...

Jaha, så har man då landat hemma i Sverige efter ett par veckor i Sydafrika.

Den här gången blev det inte av att blogga under själva resan, det var lite för intensivt för att jag skulle ha ork att göra det.

Så jag tänker att jag ska försöka skriva lite om våra upplevelser så här i efterhand, och kanske få sortera upp lite bland de galet många intryck som denna fantastiska resa bjudit på.

Det har hänt så mycket. Vi har haft så mycket tur. Och otur. Men tur i oturen. Vart ska man börja?

Jag tror jag börjar när Ingrid och jag står och väntar vid bagageuthämtningen i Johannesburg och jag tittar på våra bagage-tags och inser att vår ena väska bara har checkats in till München av tanten på Arlanda.

Det hade inte varit någon stor grej om vi köpt en charterresa till ett hotell där vi skulle bo en vecka eller två och åka på lite utflykter och sola och bada.

Men nu skulle vi åka från plats till plats och sällan tillbringa mer än en natt på ett och samma ställe.

Så det första vi får veta är att det kan bli svårt att få bagaget skickat efter oss, eftersom vi ska åka typ 50 mil redan första dagen, och South Africa Airways (som är ett skitbra flygbolag f.ö.) kanske inte skulle vara villiga att stå för den kostnaden eftersom de inte gjort något fel.

Trots att väskan åkte efter oss redan nästa natt och kom till Johannesburg samma morgon som vi åkte vidare så kom väskan fram efter att vi åkt.

Men vår reseledare engagerade Temaresors lokala agent i Johannesburg och vi åkte på utflykt till Soweto.

Ett monument till minne av Hector Pieterson, 12, som blev det första av c:a 200 dödsoffer vid protester 1976 av studenter som bemöttes med beskjutning från polisens sida. Pieterson, som inte hade med demonstrationen att göra, kom i vägen när han var på väg hem från skolan och sköts ihjäl.

Efter lunch hade vi turligt nog inga planerade aktivititer, så vi började göra inköp för att klara oss ett tag utan den packning som hamnat på efterkälken.

Nåväl, morgonen kom och vi åkte mot Blyde River Canyon, där vi stannade och begapade den otroliga miljön.

Blyde River Canyon. Lägg märke till de tre topparna som liknar hyddor.

Vackra kvinnor som sålde krimskrams vid Blyde River Canyon. Eller mja, just dessa två satt mest där. Men det är klart att hade jag stått i närheten av dem när jag tog fotot hade de kanske uppmärksammat min närvaro på ett annat sätt. ;)

Därifrån bar det av vidare mot Bourkes pothole. Och på vägen dit fick vi höra från Mona (det är lika bra att börja nämna henne vid namn, hon kommer att figurera en del i texterna — hon var alltså vår reseledare och guide) att nu var det julafton, våra väskor skulle komma till hotellet i Pilgrim's Rest. Vi åkte ju inte raka spåret i ett kör. Dessutom bekostade SAA frakten.

Bourkes Pothole är några små vattenfall med några lustiga formationer... om jag minns rätt är de större hålen någon meter i diameter, och några meter djupa (den delen man ser ovanför vattenytan)

Vid parkeringen och rastplatsen vid Bourkes Pothole fanns fräcka typer.

Och mycket riktigt, när vi kom fram till Pilgrim's Rest fanns vår väska på hotellet! Som var inrett i viktoriansk stil...

Vårt rum på hotellet i Pilgrim's Rest.

Så, så långt otur med att väskan fastnade i München, tur med att den kom i fatt oss så fort och utan kostnad för oss, och tur med vädret. Tur med vädret hade vi faktiskt under hela resan.

Nu orkar jag inte skriva mer idag, men fortsättning följer...

TRE recensioner!

Jag har varit lite slarvig med att recensera böcker på sistone så nu har jag samlat på mig lite. Det innebär att jag nu kommer att recensera två bokserier — Wheel of Time och The Hyperion Cantos — och en bok som inte ingår i någon serie — Kallocain.

Jag tänkte börja med Wheel of Time-serien, som jag har recenserat en prequel till tidigare.

Nu har jag läst hela serien om 14 böcker.

En liten utvikning:

De 11 första finns utgivna i svensk översättning, dock har de svenska utgivarna av någon för mig okänd anledning delat upp varje originalbok i två, så det finns alltså 22 svenska böcker. De böckerna har kommit ut något år efter originalen, men den senaste av dem gavs ut 2006. Vilket gör att en kan börja tvivla på om resterande böcker kommer att översättas.

Nåväl.

Genren är fantasy och serien utspelar sig i en värld med cyklisk tid. Det dyker upp referenser som låter oss ana att den utspelar sig i en tid flera cykler efter vår egen, trots att nivån på den tekniska utvecklingen är ganska primitiv (som ju är ganska vanligt i genren).

Vi börjar i en liten by i en avkrok av världen, och får där möta flera av de som kommer att bli seriens huvudpersoner. Den mystiska Moiraine och hennes likaledes mystiske följeslagare Lan dyker upp lagom i tid för att rädda huvudpersonerna undan märkliga onda figurer, och samtidigt påbörja en händelserik resa, där huvudpersonerna både konfronteras med för dem tidigare okända fenomen som städer, och ännu fler onda figurer, som vill stoppa deras framfart.

En av huvudpersonerna, Rand al'Thor, får tidigt indikationer om att han är "The Dragon Reborn", den återfödde draken. Det är denne Moiraine har sökt och försöker föra till Tar Valon, där kvinnor med magiska krafter (Moiraine är en av dem) styr världen, och hoppas kunna vägleda den återfödde draken till den sista kampen mot mörkrets makter, som han är förutbestämd att utkämpa.

Det är en fantastisk och medryckande historia som ofta tar oväntade vändningar, medan huvudpersonerna splittras, återförenas, skördar framgångar, misslyckas skändligen, och finner nya vägar framåt. Det är lite småsegt i några böcker ungefär 2/3 in i serien, men i stort är det spännande och fascinerande läsning, och även de "småsega" böckerna är klart läsvärda.

Robert Jordan, författaren, dog innan han hann avsluta serien, varför Brandon Sanderson ombads av Jordans änka att avsluta serien. Jordan hade efterlämnat anteckningar om hur historian skulle sluta, och det allra sista kapitlet är skrivet av honom själv.

Jag tycker Sanderson har gjort ett förtjänstfullt jobb, jag märkte inte av att en annan författare skrivit björnparten av de sista böckerna.

Summa summarum kan jag bara rekommendera denna serie å det varmaste för alla som gillar fantasy. Det enda jag idag kan tänka mig som bättre är Tolkiens verk, men i ärlighetens namn har jag inte läst jättemycket fantasy. Eller det beror på... Stephen King är ju mest känd som skräckförfattare men många av hans böcker rör sig i fantasy-land. Och enligt mig är han också en riktigt bra författare.

Så vänder vi oss till The Hyperion Cantos, som jag redan har recenserat de två första böckerna i.

Jag skrev då att bok ett, Hyperion, är som en stor prolog för bok två, The Fall of Hyperion. De två böcker som följer, Endymion och The Rise of Endymion, har samma inbördes relation, och man kan faktiskt säga att Hyperion-böckerna är något av en prolog för Endymion-böckerna också.

Endymion-böckerna är inte alls lika späckade med referenser till Keats och andra poeter som Hyperion-böckerna, men det förtar inte deras originalitet eller styrka.

De utspelar sig nästan tre sekler efter Hyperion-böckerna, och några av karaktärerna i Hyperion-böckerna gör oss också sällskap här, även om de flesta helt enkelt har dött.

Vi får stifta bekantskap med Raul Endymion, som är den som berättar hela historien för oss. En ung man (27 år i historiens början) som växt upp på Hyperion, och som halkar in i historien på ett bananskal, och snart träffar Aenea, dotter till Brawne Lamia och John Keats-cybriden från Hyperion-böckerna, som är förutspådd att bli The One Who Teaches.

Aenea är svår att komma underfund med; hon är nästan 12 år när hon kommer in i historien, och har rest framåt i tiden via the Time Tombs, som vi får stifta bekantskap med i Hyperion-böckerna.

Hon är lillgammal och oerhört klok och kunnig, och tar på ett naturligt sätt ledarskapet för den lilla skara som ger sig ut på ett svindlande äventyr tillsammans.

Under böckernas lopp mognar hon till kvinna och vår berättare går från att vara något slags halvt överflödig beskyddare till att vara hennes älskare och livskamrat; och de för en ojämn kamp mot en till synes övermäktig fiende.

Dan Simmons (författaren) är otroligt begåvad och till skillnad från en kollega som anser att The Fall of Hyperion är den bästa boken i serien, så tycker jag att den avslutande boken är klart bäst. Den knyter ihop hela serien på ett så fantastiskt vis att jag bara andlös kan konstatera att detta var en helt fantastisk läsupplevelse.

Det blev långt, det här.

Nå, till den sista boken: Kallocain av Karin Boye.

Boken är en dystopi, som utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle av kommunistiskt snitt. Leo Kall, som berättar historien, uppfinner en drog, kallocain, som får folk att tala sanning. Vi får följa hans personliga utveckling och förändring, och får därigenom en bild av ett kallt och nyttoorienterat samhälle, och hur illa människor passar in i det.

Historien är gastkramande på så vis att samhället som beskrivs är så kallt och hårt, och dess invånare så indoktrinerade. Men samtidigt är det en historia som inger hopp, genom att dessa människor, hur hårt indoktrinerade de än är, ändå fortsätter att vara just mänskliga någonstans djupt inom sig.

Det känns tragiskt att en så stor författare dog så ung — Boye dog 1941, 40 år gammal — men om det är någon tröst så innebär det att hennes verk hör till den publika domänen sedan 2011. Det innebär att du helt lagligt kan ladda ner boken som epub-fil t.ex. härifrån, eller om du föredrar det, kan du läsa den online här.

Epub-filer kan du antingen ladda ner på din surfplatta/smartphone och läsa med en app som t.ex. aldiko för Android, eller läsa på din läsplatta om du har en sån. (Läsplattor har skärmar som kallas e-ink och som är mycket behagligare att läsa från än en surfplatta eller telefon, och som ser bra ut även i direkt solljus. Det ser ut som bläck på papper, den enda skillnaden är att det kan bli lite reflexer.)

Vill du ha den som ljudbok så finns den garanterat att få tag i — har du en app för ljudböcker kan du förmodligen läsa den inifrån den appen. Jag har fått bekräftat att den finns i Storytel, som jag tror du kan använda på din smartphone, surfplatta eller dator oavsett märke och operativsystem.

Hyperion och The Fall of Hyperion

Dan Simmons heter en prisbelönt författare som har skrivit en kvadrologi eller två bilogier eller vad man ska säga.

Det är, om jag förstått saken rätt, två historier som berättas i två böcker vardera, men som hänger ihop.

Jag har nu läst de två första böckerna, och således den första historian. Eller den första delen eller hur man nu ska se det.

I boken Hyperion får vi egentligen ett antal olika historier berättade, som målar upp bakgrunden till den andra boken, The Fall of Hyperion. Den domineras av att ett antal av huvudpersonerna berättar sina historier. En av dessa huvudpersoner heter Brawne Lamia, jag återkommer strax till det namnet.

Det som är lite speciellt med de här böckerna är att de inte "bara" är science-fiction-böcker i en värld där datorerna fått egna medvetanden, och därmed sedan länge har blivit så avancerade att mänskligheten förlorat kontrollen över dem.

De är också fullspäckade med referenser till John Keats och hans poem, Hyperion, och The Fall of Hyperion: A Dream. Man skulle faktiskt kunna säga att John Keats är en av böckernas huvudpersoner.

Och namnet Brawne Lamia: det fanns en Fanny Brawne, som Keats lär ha haft en nära relation till. Lamia är huvudperson i, och namnet på, ett annat poem av Keats.

Men det stannar inte där; det finns också paralleller mellan kampen mellan titanerna och de olympiska gudarna, som poemet Hyperion handlar om, och böckernas handling.

För att göra det hela lite extra spiffigt har de två återstående böckerna ordet "Endymion" i sina titlar, och Keats har också skrivit ett verk som heter Endymion: A Poetic Romance. Återstår alltså att se om sammanflätningen fortsätter som hittills.

En fullkomligt lysande remix av gammal poesi. Det är tur att Keats verk är gamla nog att tillfalla den publika domänen. (Ja, om du följer de tre sista länkarna kan du, helt lagligt, läsa Keats poem online.)

Det ska bli intressant att se om Dan Simmons lyckats reta min aptit så pass att jag börjar läsa Keats. Utöver citaten i hans böcker, då.

Dingo den Duktige

I dag var vi ute och gick runt Råstasjön och Lötsjön, Dingo och jag.

Vi gick medurs, så efter Lötsjön passerade vi gräsmattorna mellan sjöarna nedanför Ör.

Jag kastade bollen ut på gräsmattan, Dingo väntade in sitt "varsågod" och hämtade sedan bollen, och så om från början.

Rätt vad det är får jag syn på två rådjur som står på gångvägen typ 30 meter framför oss.

Dingo ser dem inte, han är och hämtar bollen och rådjuren står stilla.

Jag tänker att rådjuren ser väl hunden och vänder upp till tryggheten bland träden. Så jag tar hans boll och kastar den igen.

Sedan slår jag ett öga mot rådjuren igen.

De känner sig tydligen inte särskilt hotade av en stor schäfer som rusar runt alldeles i närheten, för de går ut över gräsmattan.

När Dingo är på väg tillbaka med bollen får han syn på dem. Ändrar kursen i deras riktning.

Husse vrålar: "DINGO!"

Dingo ändrar kurs igen och springer tillbaka till husse med bollen, tittar långt efter rådjuren. Sen fortsätter en husse, som nästan spricker av stolthet, att kasta bollen och promenera vidare med sin hund.

Så kan det gå.

Den översvämmade hjärnan

Jag har just läst en fantastisk bok.

Den heter "Den översvämmade hjärnan" och är skriven av Torkel Klingberg.

Klingberg är (eller var åtminstone) professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Nu börjar du nog känna dig lite förvirrad. Jag skrev att jag har läst en fantastisk bok, och att författaren är en mossig professor på KI?

Men där bedrar du dig. Han är inte det minsta mossig, och hans bok är fantastiskt välskriven. Den är pedagogisk och underhållande, och kan med fördel läsas av vem som helst som kan läsa.

Ändå tar den upp ganska tunga vetenskapliga resonemang, men... ja, antingen har Klingberg tagit lärdom av sina studier, eller så är han bara en naturbegåvning när det gäller att skriva begripligt.

Vad handlar den om, då?

Jo, att hjärnan faktiskt påverkas – rent fysiskt – av alla intryck vi får. Det innebär bland annat, att när du läst denna bloggpost, är du rent fysiskt en annan människa än du var när du började läsa den. Och inte för att bloggposten skulle vara särskilt djupsinnig, utan för att det bara är så. Nu har jag nästan citerat Klingberg.

Men detta har intressanta implikationer, för begreppet intelligens, för ADHD, för möjligheten att faktiskt träna sin hjärna. För hela mänskligheten, faktiskt.

Har du t.ex. hört talas om Flynneffekten? Vi bör kanske ompröva det gamla mantrat "ung och dum". Jag skulle inte ha känt till denna effekt om det inte vore för att Klingberg skrivit om den.

Så. Nu återstår nog egentligen bara en sak. Att å det varmaste rekommendera denna utmärkta bok för läsning.

Hundsemester

Vi har nu varit på semester i Göteborg resp. på Styrsö.

Som hundägare stöter man allt som oftast på ett litet bekymmer när man ska semestra; hundar är inte välkomna överallt. Speciellt då inte på alla hotell.

Vi bodde i Göteborg på det klassiska Park på avenyn. Där var lille Dingo välkommen och hotellet var i övrigt trevligt och hade god service. De hade ställt fram en vattenskål på en handduk på golvet när vi kom.

Luftkonditioneringen fungerade dock inte i vårt första rum, men vi fick byta till ett annat där den fungerade, så det löste sig galant.

Vi fick sol på eftermiddagen/kvällen vi kom. Vi var inte särskilt hungriga, så vi tog bara en öl på puben The Bishops Arms i eftermiddagssolen, och senare en liten vickning på densamma. Pubens mackor tog lång tid att få, men var väldigt fina och mycket goda när vi fick dem.

Puben har bra sortiment på öl och kunnig och trevlig personal.

Dag två åt vi middag på en restaurang vid namn Ett. De hade inte lammet vi först ville ha, och biffen vi tog i stället var inte medium rare som vi bett om utan snarare någonstans mellan medium och well done. Vi klagade dock inte för vi var hungriga.

Det som gjorde kvällen var de två mycket trevliga kvinnor som satte sig vid bordet intill och började prata med oss helt oförhappandes. Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans med dem och en man som var god vän med den ena kvinnan och som gjorde oss sällskap mot slutet av kvällen.

På dagarna i Göteborg besökte vi Slottsskogen och djuren där, Haga och trakterna kring Stigberget, som kröns av Masthuggskyrkan.

Efter detta gav vi oss av till Saltholmen, varifrån man åker med båt till Styrsö.

Där bodde vi på Pensionat Styrsö Skäret, som också välkomnar hundar i rummen på nedervåningen.

Vi hade bokat ett sommarpaket, som förutom frukost inkluderade en fyrarättersmiddag var och en av de tre kvällar vi bodde där; och deras restaurang är en upplevelse som rekommenderas varmt till alla som älskar god mat.

Vi tillbringade första dagen med att vandra runt på Donsö (som man kan nå via en bro från Styrsö) och andra dagen med att vandra runt på Styrsö. Man strosar runt i solen med sin hund, sätter sig på ett fik, drar en öl, går vidare. Livet på en pinne.

Vi hade tur med vädret; det har mestadels varit varmt och soligt/halvklart, det regnade varje gång vi åkte bil mellan två orter; det regnade på vägen till Göteborg, men slutade när vi kom fram; det regnade den dagen vi lämnade Göteborg och åkte till Styrsö — bilen kom väl till pass som tillflyktsort medan det öste ner — och det regnade på vägen hem idag. Förutom detta har det regnat lite på nätterna, men att det regnar när en sover är lätt att leva med. Så som sagt, jag tror vi har varit tursamma med väderleken...

Så det går att ha en helt suverän semester hemma i Sverige, även om just den här semestern inte blev särskilt billig. Men den var värd varje krona! Särskilt maten på Styrsö var himmelriket. Och Dingo ger förstås den här semestern fem tassar av fem möjliga, icke att förglömma!

Recension: New Spring av Robert Jordan

Det här är en novell som utspelar sig innan en serie i 14 delar börjar. Eller, det är 14 delar i den engelska utgåvan, den till svenska översatta utgåvan är än så länge 22 delar, och dessa motsvarar de 11 första delarna i den engelska.

Serien heter på engelska Wheel of Time, på svenska Sagan om Drakens återkomst.

Huvudpersonerna är dels en kvinna, Moiraine, som, i novellens början, är en "accepterad" i Vita Tornet, där Aes Sedai har sitt högkvarter. Aes Sedai är en slags häxor kan man säga, och kvinnor som vill bli Aes Sedai måste först bli noviser, sedan accepterade, och till slut kan de genomgå ett test, och när de klarar detta test blir de Aes Sedai.

Dels är det en man, Lan, som är militär befälhavare och som i bokens början kämpar i krig. När kriget tar slut korsas hans och Moiraines vägar.

I ett tidigt skede blir Moiraine och hennes vän Siuan vittnen till en spådom om att en pojke ska födas, som ska ha samma typ av magiska krafter som Aes Sedai, och som är en del av en större profetia. Så småningom åtar de sig att hitta pojken, vilket leder till förvecklingar och äventyr.

I slutet av boken anas en stor och mörk intrig, som jag gissar blir temat för serien sedan.

Boken är välskriven och använder ett relativt enkelt språk, kan rekommenderas för den som vill pröva sina vingar med engelska för första gången.

Handlingen är spännande, världen som allt utspelas i är fascinerande. Karaktärerna är intressanta. Sammantaget kan jag väl säga så här:

Jag kommer att läsa den första delen i serien.