Recension: Metro 2034

Detta är uppföljaren till Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.

Metro 2033 utspelar sig 2033, i Moskvas tunnelbana, där den spillra av mänskligheten som råkade befinna sig i tunnelbanan när kärnvapenkriget ägde rum, hankar sig fram.

Man har lyckats bygga vattenkraftverk där nere så att man har tillgång till elektricitet, man har lyckats hålla en ammunitionsfabrik igång, så det finns skjutvapen och ammunition. Patronerna fungerar också som valuta.

Det har uppstått olika samhällen som är mer eller mindre isolerade från varandra där nere.

På ytan finns mutanter, och en del av dem försöker ständigt ta sig in i tunnelbanan.

I Metro 2033 får huvudpersonen Artyom ett uppdrag som tar honom på en oerhört riskfylld resa genom en stor del av tunnelbanesystemet.

Men här skulle jag skriva om Metro 2034.

Den utspelar sig i samma tunnelbana ungefär ett år senare. Vissa karaktärer från första boken dyker upp igen, men huvudpersonen är en helt annan: den intellektuellt lagde Homeros, som vill skriva historia. Alltså, han är inte särskilt intresserad av att delta i historiska händelser: han vill bokstavligen skriva historia.

Det händer något märkligt i början och han utses av en hjälte att följa med för att försöka ta reda på vad som hänt. Man anar att det är Homeros kunskaper om tunnelbanan som han väljs ut för, och sedan bär det iväg.

Liksom Metro 2033 är det här en mörk men oerhört välskriven historia, och finns i en mycket bra svensk översättning. (Notera att originalet, naturligt nog, är skrivet på ryska.)

Klart läsvärd!