Den här artikeln kommer att börja med svininfluensan/pandemier och sedan fortsätta med lite tankar om journalistik, makt, ansvar och tryckfrihet. Slutligen en liten extra knorr för mina piratpartivänner, den behöver ni inte läsa om ni är trötta på mitt tjöt om PP. :-)=
Det är klart att ni behöver ju faktiskt inte läsa den här artikeln över huvud taget om ni inte vill, frihet har en del rätt trevliga sidor...
Vi har haft några influensor som har skapat svarta rubriker på senare år, jag tänkte ta fågelinfluensan som exempel eftersom det är den enda jag kommer ihåg.
Det var ett stort hallå i medierna
1, och sedan hände... ingenting.
Resultatet blev att folk åtminstone i min omgivning började tappa förtroendet för rapporteringen om pandemier, "de har väl nyhetstorka", "de skriver så mycket skit"...
När det så började glunkas om svininfluensan var många skeptiska länge och många (däribland jag själv) har ännu inte vaccinerat sig och har heller inga konkreta planer på att göra det.
Den verkar ha avtagit, varningarna har tonats ner och det har inte hänt så mycket. Jag förstår naturligtvis att det är tufft för de som faktiskt har förlorat nära eller kära i influensan men det är faktiskt inte så många som har dött.
I hur stor utsträckning vi har vaccinationerna att tacka för detta får vi nog aldrig veta, men dödstalen har aldrig varit särskilt höga.
Det vore intressant att se siffror på hur många offer som skördats av svininfluensan, och jämföra med genomsnittet för den årliga influensan.
Så varför envisas journalisterna med att ropa "varg"?
Låt oss börja med att titta lite närmare på svininfluensan.
Det som först och främst verkar skilja svininfluensan från andra influensor är att den verkar inte bara döda gamla och svaga. Att gamla och svaga dör kan vi känna förståelse för, det finns ju något slags logik i det. Så det känns relativt tryggt ändå så länge det bara är gamla och svaga som dör.
Men svininfluensan verkar helt slumpmässig. Detta beror förmodligen helt enkelt på att vi inte vet vad som gör skillnaden mellan att bara få lindriga symptom eller dö. Men faktum är att relativt unga och till synes i övrigt friska och starka människor har dött av denna influensa.
Detta är naturligtvis skrämmande för oss. Det vi kan kontrollera eller åtminstone förstå kan vi känna oss ganska trygga med, men det godtyckliga gör oss rädda.
Det är alltså inget konstigt med att journalisterna, när de började ställa frågor kring denna nya influensa, blev rädda för den här nya sjukdomen, särskilt som de fick veta att man befarade en pandemi, vilket gjorde svininfluensan till ett hot mot dem själva och deras nära och kära.
De borde kanske ha hejdat sig och tänkt efter. Men det gjorde de inte.
De skrev sina artiklar, förberedde/spelade in sina reportage.
Här finns en mekanism till; i gammelmedia finns i allmänhet en chefredaktör/ansvarig utgivare vars arbete är att moderera nyhetsflödet. Ett slags censor kan man kanske säga om man vill spetsa till det.
Där om inte tidigare kan man tycka att någon borde ha dragit i bromsen.
Vad skulle de ha gjort, då? Hur skulle de ha dragit i bromsen?
Vad det handlar om är att formulera/vinkla sina artiklar/reportage på ett sådant sätt att folk inte skräms upp i onödan.
Tyvärr är rädda människor mer benägna att följa nyhetsrapporteringen än trygga människor. Vilket innebär att mer skrämmande rubriker/artiklar/reportage ökar lösnummerförsäljningen/lyssnar- eller tittarsiffrorna.
"Den tredje statsmakten" har verklig makt. I min lilla föreställningsvärld tycker jag att makt ska åtföljas av ansvar. (Som de säger i alvedonreklamen: "är man stor måste man vara snäll".)
Tyvärr ser jag inte mycket ansvar i gammelmedia. Vinst går först. Vilket till viss del också kan vara förståeligt om de har svårt att få lönsamhet.
Kanske måste våra journalister lära sig att acceptera att journalistyrket är på väg till samma nisch som t.ex. bibliotekarier och arkeologer: yrken som kräver hög utbildning men som ger låg eller ingen inkomst. I så fall kommer urvalet av vilka som läser till journalister att se annorlunda ut i framtiden. På gott och ont.
Hur ska då gammelmedia ta ansvar? Det är ganska enkelt. Förutom att inte skriva så att folk blir onödigt rädda, låt bli att hänga ut privatpersoner som inte har relevans för artikeln/reportaget osv. osv.
Ett ansvar som vi i blogosfären också bör försöka ta.
Jag är såklart för tryckfrihet och yttrandefrihet. Men det är i min lilla värld med frihet som med makt: det ska åtföljas av ansvar. Det är t.ex. när våra direktörer och styrelseproffs utnyttjar friheten men inte tar ansvaret vi blir arga.
Så till sist ett litet tips till mina partivänner: vi blir ständigt anklagade för att skrika "varg", och det kommer inte att sluta i närtid. Om våra antagonister lyckas få spridning för bilden att vi skriker "varg" har vi ingen trovärdighet. Därför tror jag att det är viktigt att:
- Vi faktiskt försöker låta bli att just skrika "varg" genom att skriva balanserade artiklar (jag tycker det verkar som att de populäraste piratbloggarna är de, vars skribenter producerar de mest balanserade artiklarna)
- Att vi bemöter anklagelser med fakta (det är vi också ganska bra på tycker jag, men vi kan bli ännu bättre)
Nu ska vi inte slappna av bara för att vi har jättebra bloggare (några ex.
Opassande,
Anna Troberg,
Thomas Tvivlaren,
Farmorgun,
Klara Tovhult. Hoppsan, fyra damer och en herre ;-)=. De länkar också vidare till andra bra bloggar) utan
vi vill ha fler, fler, fler bra, balanserade, kloka, empatiska och trevliga bloggare.
1 Åtminstone gammelmedierna, jag har först den senaste månaden börjat följa bloggar, twitter och har inte använt FB mer än några månader.
