Sydafrika V

Phew. Det går inte fort framåt här.

Nå, efter Krugerparken med alla miljarderna djuren bar det av mot Swaziland. Jag minns inte om jag skrivit det förut, men i Sydafrika är det så att djuren håller till i inhägnade parker och utanför de inhägnade parkerna finns det inte så mycket vilda djur.

Vilket kan te sig rätt märkligt för en Svensk.

Men det är rätt praktiskt när man har elefanter, leoparder, lejon, flodhästar och krokisar i sin fauna. För att inte tala om alla trevliga ormar.

Men, som sagt, mot Swaziland. På vägen dit stannade vi på en bro. Jag vet nu inte om den här bron ligger i Sydafrika eller Swaziland—jag minns inte på vilken sida av gränsen den ligger. Men det fanns lite djur i floden under bron.

Flodhästar och joglar. Undrar om det kan vara en Goliathäger?

Krokis.

Stor ödla.

Någonstans i Swaziland.

Ingrid idkar kommers med täljstensfigurer.

Swaziland är ett märkligt land på många sätt. Swaziland styrs av en kung. Jag tror han har tretton fruar f.n. Han är typ i min ålder. Det ordnas tydligen något slags årlig tillställning där unga flickor—jag tror de måste vara oskulder—smyckas ut och dansar för kungen. Sedan kan kungen erbjuda någon av dem att bli hans hustru. För den som blir kungens hustru väntar ett liv i ofattbar lyx och överflöd. Annars är Swaziland inget rikt land direkt, och det finns misstankar om att mycket biståndspengar hamnar i kungens egna fickor.

Men, men, säg det land som har ett perfekt statsskick.

Hotellet i Swaziland hade en bar med uteservering.
Bild: Liv Jorunn van der Toorn.

Vi åt en flerrättersmiddag på kvällen. Några ansåg att det var den bästa måltiden under resan. Ingrid och jag ansåg att maten var vällagad, men fadd. Ett mycket trevligt hotell i övrigt, men det är nog inget ställe att tillbringa någon längre tid på, om en inte är nöjd med att stanna på hotellets ägor hela tiden. Det ligger liksom på landet och det finns som inget att göra där. Eller, ja, kanske fanns det en golfbana i närheten. Men vem bryr sig om golf?

Efter en natt i Swaziland bar det av vidare till Kwazulu-Natal och St. Lucia. Nej, vi såg inget luciatåg där. Vad vi såg där? Det får du la se i nästa blogginlägg. Tudelu. :)

Sydafrika... IV

White-fronted bee-eater.

Så... vi var kvar i Krugerparken och stannade till på en rastplats för att luncha och uträtta naturbehov. På rastplatsen låg denna bushbuck. Den låg så stilla att folk gick förbi en meter ifrån den utan att märka att den fanns där. Jag såg den inte förrän jag märkte att andra stod och tittade på den. Vi konstaterade ganska fort att den måste vara sjuk eller skadad eftersom den låg där den låg i stället för att hålla sig ute i bushen.

Förvånade oss.

När det gäller noshörningar: de vita noshörningarna, som alltså inte är vita, är ganska vanligt förekommande i Krugerparken, och, pja.... som de flesta andra djur är de inte särskilt rädda för jeepar med folk i. Eller andra bilar för den delen. De här två tog god tid på sig att korsa vägen.

King and Queen of the Road.

Lite senare var det en annan sorts djur som visade att de minsann inte skulle låta sig skrämmas av jeepar på vägen. Det syns tydligt att detta är vita noshörningar, eftersom det inre hornet är så mycket mindre än det yttre. På svarta noshörningar är hornen nästan jämnstora. Och, som sagt, både vita och svarta noshörningar är grå i färgen.

Babianer. Visa gärna för sverigedemokrater, så kanske de lär sig något.

De här var inte så intresserade av att posera för oss, som synes.

Vår bungalow i Krugerparken.

Efter Krugerparken bar det av mot Swaziland, men det får bli ämnet för nästa bloggpost. På återseende!

Giraffer

Sydafrika... III

Så, nu vaknade vi i arla morgonstund för att slänga i oss frukost och ge oss ut på en dags safari i Krugerparken. Vi hade inte sovit i tält, utan i bungalows i en lodge, som var inhägnad så att vi finge vara ifred för de vilda djuren.

Här bodde vi. Det var lika rustikt inuti som utanpå.

När man ger sig ut på safari är det som en liten sport att försöka se "the big five": elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Det var dessa som ansågs svårast att jaga, därav benämningen.

De första djur vi såg var en flock zebror, men det blev inte så jättebra bilder på dem så jag återkommer till zebrorna vid ett senare möte. Men mitt i allt fick vår chaufför ett anrop på sin radio och satte en jäkla fart på grusvägarna i parken. Och när vi kom fram förstod vi varför han fått så brått.

Det ska till lite tur för att få se en sån här.

...och inte så lite tur för att få se en med en unge!

Jups, det är en leopardhona med åtminstone en unge. En av big five. Till saken hör väl lite grann att vi sett elefant, noshörning och buffel redan på vägen in i Krugerparken dagen innan, så vi tyckte nog att vi hade bara lejon kvar. Några fick för sig att detta inte var leoparder utan geparder, men jag tycker bilderna verkar tyda mest på leopard; vit svanstopp, fläckarna blir inte ringar i slutet av svansen, vita markeringar på öronens baksidor (som i och för sig inte syns på dessa bilder, men jag har en bild där de syns), kroppsformen stämmer bättre med leopard. Tycker jag, då. Du har länkarna, döm själv.

För att återgå till the big five, så kanske du tycker att du vill ha bildbevis för elefanterna, noshörningarna och buffeln? Oroa dig inte. Jag gillar generellt inte bilder som är tagna genom bussfönster, de blir taffliga nog ändå. Jag kan göra avsteg från den principen, men väljer att inte göra det här. Du ska få se bilder på alla fem, tålamod!

Detta är nog en hanne som har slagits med en rival, därav såret i pannan. Notera fågeln på ryggen.

Alla noshörningar vi såg var vita noshörningar. Som synes på bilden är de inte alls vita. Det finns också svart noshörning, som inte är svart. Glasklart. De "svarta" är extremt svåra att få syn på, eftersom de är extremt skygga. Man ser skillnad genom att de "vita" har ett mycket mindre andrahorn än det första, medan de "svarta" har två ungefär jämnstora horn. Dessutom har de "vita" en bred mule, medan de "svartas" mular är mer spetsiga.

Den här lille rackaren hittade vi på rastplatsen där vi åt lunch.

På ett ställe i parken fick vi syn på en flock zebror, som vi bromsade in för att titta på... vad vi inte riktigt räknat med, var att de hade satt sig i sinnet att ta sig över vår väg.

Zebra crossing. The other kind.

Så hände det att vår chaufför/guide kom till en bro över en nästan helt uttorkad flodbädd, och började köra upp för en väg som kom från nästan samma håll mot bron som den vi anlänt på. Vi kom upp lite och han pratade lite i sin radio och sedan förklarade han vad han såg. En lejonfamilj. Vi såg den inte. Vi letade med blicken. Så var det någon som fick syn på den. Och någon till. Till slut fick till och med jag syn på de små strecken långt borta på stranden. Jag kunde inte avgöra att det var lejon med blotta ögat, men med hjälp av vår kikare kunde jag konstatera att det var lejon.

Tyvärr räckte mitt objektiv inte riktigt till för att fånga lejonen, här är en hårt beskuren bild som nog tyvärr är den bästa jag har.

En lejonfamilj. Jag lovar! ;)

Där hade vi alltså bockat av the big five. Men vi skulle faktiskt få syn på alla fem under denna händelserika dag. Det som återstod för att få alla fem samma dag i det här läget var elefant och buffel.

Det djur man ser i särklass mest av på safari är impalan. Den finns överallt och i stora flockar. Dessa är alltså stapelvara för de stora rovdjuren. Bushens fast-food, säger man lite skämtsamt.

Ser du hur det ser ut som en McDonalds-logga i baken?

Och lite längre fram i vad som föreföll vara ett ganska öde landskap stod ju då faktiskt en buffel och betade i frid. De här ensamma bufflarna är tydligen också de farligaste. Men han var långt borta.

En bufflig typ?

Många djur var väldigt svåra att få syn på för oss ovana. Så det var tur att vi hade en erfaren guide med oss, annars hade vi nog inte sett annat än möjligen impala och noshörning. Den här lille rackaren var till exempel inte lätt att få syn på.

Klipspringer

Jag tror vi stannar där för den här gången. Vår dag i Krugerparken led alltså mot sitt slut. I nästa inlägg kommer vi att avsluta den dagen.

Sydafrika... II

Nu har vi alltså kommit fram till, och tillbringat en natt i, Pilgrim's Rest.

Vi sätter oss i bussen och åker vidare mot nya äventyr. Nästa anhalt var Elephant Whispers i Hazyview. Vi såg fram emot att få träffa elefanter men vi förstod nog inte riktigt hur häftigt det skulle bli. Vi hade bara träffat asiatiska elefanter tidigare, och de är mycket mindre än afrikanska. Ja, mycket mindre.

Stor.

Elefanterna var förstås tama. Men inte bara tama, utan dresserade också. De kan tränas som hästar och hundar, och med ungefär samma metoder. Guiden förkunnade stolt att man använde positiv förstärkning när man dresserade elefanterna.

Vi fick mata dem med pellets. En skötare gav oss snabeln, så vi fick hålla i den och lägga pellets i hålen, och sedan fick elefanten helt enkelt skyffla in.

Ingrid matar.

En elefant kommenderades att lägga sig ner, och sedan fick vi gå fram till den och klappa den.

Klappläge. Som den observante redan lagt märke till är den här elefanten inte alls lika stor som den på första bilden. 

Och till slut var det dags för oss att stå modell under den stora hannen... det var inte alla som var helt bekväma i den situationen men alla ställde upp och alla finns på bild. Dock är det inte alla som har alla på bild, jag har bara mig och Ingrid.

Vi hade order om att röra elefantens ben för att den skulle känna att vi stod där. Säkerhetsåtgärd.

Sedan bar det av mot Krugerparken, där vi skulle bo två nätter med en dags safari emellan. Redan när vi körde in i parken började vi se vilda djur till höger och vänster, och klarade av tre (elefant, buffel och noshörning av "the big five" (som också omfattar leopard och lejon) från bussfönstret. Detta mycket tack vare vår guide och vår busschaufför, som verkade ha ögon som en kameleont. Hur fan han kunde köra och se så många djur samtidigt var helt obegripligt.

På vägen in såg vi också zebra, kudu, impala (i parti och minut), och vårtsvin (Pumbaa!). Jag vill dock inte publicera bilderna på det för det blir lite fult när man plåtar genom fönster. Men i nästa blogginlägg kommer bilder tagna från Jeepen.

Nu känns det nämligen som att jag bloggat nog för idag. Tudelu.

Sydafrika...

Jaha, så har man då landat hemma i Sverige efter ett par veckor i Sydafrika.

Den här gången blev det inte av att blogga under själva resan, det var lite för intensivt för att jag skulle ha ork att göra det.

Så jag tänker att jag ska försöka skriva lite om våra upplevelser så här i efterhand, och kanske få sortera upp lite bland de galet många intryck som denna fantastiska resa bjudit på.

Det har hänt så mycket. Vi har haft så mycket tur. Och otur. Men tur i oturen. Vart ska man börja?

Jag tror jag börjar när Ingrid och jag står och väntar vid bagageuthämtningen i Johannesburg och jag tittar på våra bagage-tags och inser att vår ena väska bara har checkats in till München av tanten på Arlanda.

Det hade inte varit någon stor grej om vi köpt en charterresa till ett hotell där vi skulle bo en vecka eller två och åka på lite utflykter och sola och bada.

Men nu skulle vi åka från plats till plats och sällan tillbringa mer än en natt på ett och samma ställe.

Så det första vi får veta är att det kan bli svårt att få bagaget skickat efter oss, eftersom vi ska åka typ 50 mil redan första dagen, och South Africa Airways (som är ett skitbra flygbolag f.ö.) kanske inte skulle vara villiga att stå för den kostnaden eftersom de inte gjort något fel.

Trots att väskan åkte efter oss redan nästa natt och kom till Johannesburg samma morgon som vi åkte vidare så kom väskan fram efter att vi åkt.

Men vår reseledare engagerade Temaresors lokala agent i Johannesburg och vi åkte på utflykt till Soweto.

Ett monument till minne av Hector Pieterson, 12, som blev det första av c:a 200 dödsoffer vid protester 1976 av studenter som bemöttes med beskjutning från polisens sida. Pieterson, som inte hade med demonstrationen att göra, kom i vägen när han var på väg hem från skolan och sköts ihjäl.

Efter lunch hade vi turligt nog inga planerade aktivititer, så vi började göra inköp för att klara oss ett tag utan den packning som hamnat på efterkälken.

Nåväl, morgonen kom och vi åkte mot Blyde River Canyon, där vi stannade och begapade den otroliga miljön.

Blyde River Canyon. Lägg märke till de tre topparna som liknar hyddor.

Vackra kvinnor som sålde krimskrams vid Blyde River Canyon. Eller mja, just dessa två satt mest där. Men det är klart att hade jag stått i närheten av dem när jag tog fotot hade de kanske uppmärksammat min närvaro på ett annat sätt. ;)

Därifrån bar det av vidare mot Bourkes pothole. Och på vägen dit fick vi höra från Mona (det är lika bra att börja nämna henne vid namn, hon kommer att figurera en del i texterna — hon var alltså vår reseledare och guide) att nu var det julafton, våra väskor skulle komma till hotellet i Pilgrim's Rest. Vi åkte ju inte raka spåret i ett kör. Dessutom bekostade SAA frakten.

Bourkes Pothole är några små vattenfall med några lustiga formationer... om jag minns rätt är de större hålen någon meter i diameter, och några meter djupa (den delen man ser ovanför vattenytan)

Vid parkeringen och rastplatsen vid Bourkes Pothole fanns fräcka typer.

Och mycket riktigt, när vi kom fram till Pilgrim's Rest fanns vår väska på hotellet! Som var inrett i viktoriansk stil...

Vårt rum på hotellet i Pilgrim's Rest.

Så, så långt otur med att väskan fastnade i München, tur med att den kom i fatt oss så fort och utan kostnad för oss, och tur med vädret. Tur med vädret hade vi faktiskt under hela resan.

Nu orkar jag inte skriva mer idag, men fortsättning följer...