Sydafrika... III

Så, nu vaknade vi i arla morgonstund för att slänga i oss frukost och ge oss ut på en dags safari i Krugerparken. Vi hade inte sovit i tält, utan i bungalows i en lodge, som var inhägnad så att vi finge vara ifred för de vilda djuren.

Här bodde vi. Det var lika rustikt inuti som utanpå.

När man ger sig ut på safari är det som en liten sport att försöka se "the big five": elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Det var dessa som ansågs svårast att jaga, därav benämningen.

De första djur vi såg var en flock zebror, men det blev inte så jättebra bilder på dem så jag återkommer till zebrorna vid ett senare möte. Men mitt i allt fick vår chaufför ett anrop på sin radio och satte en jäkla fart på grusvägarna i parken. Och när vi kom fram förstod vi varför han fått så brått.

Det ska till lite tur för att få se en sån här.

...och inte så lite tur för att få se en med en unge!

Jups, det är en leopardhona med åtminstone en unge. En av big five. Till saken hör väl lite grann att vi sett elefant, noshörning och buffel redan på vägen in i Krugerparken dagen innan, så vi tyckte nog att vi hade bara lejon kvar. Några fick för sig att detta inte var leoparder utan geparder, men jag tycker bilderna verkar tyda mest på leopard; vit svanstopp, fläckarna blir inte ringar i slutet av svansen, vita markeringar på öronens baksidor (som i och för sig inte syns på dessa bilder, men jag har en bild där de syns), kroppsformen stämmer bättre med leopard. Tycker jag, då. Du har länkarna, döm själv.

För att återgå till the big five, så kanske du tycker att du vill ha bildbevis för elefanterna, noshörningarna och buffeln? Oroa dig inte. Jag gillar generellt inte bilder som är tagna genom bussfönster, de blir taffliga nog ändå. Jag kan göra avsteg från den principen, men väljer att inte göra det här. Du ska få se bilder på alla fem, tålamod!

Detta är nog en hanne som har slagits med en rival, därav såret i pannan. Notera fågeln på ryggen.

Alla noshörningar vi såg var vita noshörningar. Som synes på bilden är de inte alls vita. Det finns också svart noshörning, som inte är svart. Glasklart. De "svarta" är extremt svåra att få syn på, eftersom de är extremt skygga. Man ser skillnad genom att de "vita" har ett mycket mindre andrahorn än det första, medan de "svarta" har två ungefär jämnstora horn. Dessutom har de "vita" en bred mule, medan de "svartas" mular är mer spetsiga.

Den här lille rackaren hittade vi på rastplatsen där vi åt lunch.

På ett ställe i parken fick vi syn på en flock zebror, som vi bromsade in för att titta på... vad vi inte riktigt räknat med, var att de hade satt sig i sinnet att ta sig över vår väg.

Zebra crossing. The other kind.

Så hände det att vår chaufför/guide kom till en bro över en nästan helt uttorkad flodbädd, och började köra upp för en väg som kom från nästan samma håll mot bron som den vi anlänt på. Vi kom upp lite och han pratade lite i sin radio och sedan förklarade han vad han såg. En lejonfamilj. Vi såg den inte. Vi letade med blicken. Så var det någon som fick syn på den. Och någon till. Till slut fick till och med jag syn på de små strecken långt borta på stranden. Jag kunde inte avgöra att det var lejon med blotta ögat, men med hjälp av vår kikare kunde jag konstatera att det var lejon.

Tyvärr räckte mitt objektiv inte riktigt till för att fånga lejonen, här är en hårt beskuren bild som nog tyvärr är den bästa jag har.

En lejonfamilj. Jag lovar! ;)

Där hade vi alltså bockat av the big five. Men vi skulle faktiskt få syn på alla fem under denna händelserika dag. Det som återstod för att få alla fem samma dag i det här läget var elefant och buffel.

Det djur man ser i särklass mest av på safari är impalan. Den finns överallt och i stora flockar. Dessa är alltså stapelvara för de stora rovdjuren. Bushens fast-food, säger man lite skämtsamt.

Ser du hur det ser ut som en McDonalds-logga i baken?

Och lite längre fram i vad som föreföll vara ett ganska öde landskap stod ju då faktiskt en buffel och betade i frid. De här ensamma bufflarna är tydligen också de farligaste. Men han var långt borta.

En bufflig typ?

Många djur var väldigt svåra att få syn på för oss ovana. Så det var tur att vi hade en erfaren guide med oss, annars hade vi nog inte sett annat än möjligen impala och noshörning. Den här lille rackaren var till exempel inte lätt att få syn på.

Klipspringer

Jag tror vi stannar där för den här gången. Vår dag i Krugerparken led alltså mot sitt slut. I nästa inlägg kommer vi att avsluta den dagen.