Giraffer

Sydafrika... III

Så, nu vaknade vi i arla morgonstund för att slänga i oss frukost och ge oss ut på en dags safari i Krugerparken. Vi hade inte sovit i tält, utan i bungalows i en lodge, som var inhägnad så att vi finge vara ifred för de vilda djuren.

Här bodde vi. Det var lika rustikt inuti som utanpå.

När man ger sig ut på safari är det som en liten sport att försöka se "the big five": elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard. Det var dessa som ansågs svårast att jaga, därav benämningen.

De första djur vi såg var en flock zebror, men det blev inte så jättebra bilder på dem så jag återkommer till zebrorna vid ett senare möte. Men mitt i allt fick vår chaufför ett anrop på sin radio och satte en jäkla fart på grusvägarna i parken. Och när vi kom fram förstod vi varför han fått så brått.

Det ska till lite tur för att få se en sån här.

...och inte så lite tur för att få se en med en unge!

Jups, det är en leopardhona med åtminstone en unge. En av big five. Till saken hör väl lite grann att vi sett elefant, noshörning och buffel redan på vägen in i Krugerparken dagen innan, så vi tyckte nog att vi hade bara lejon kvar. Några fick för sig att detta inte var leoparder utan geparder, men jag tycker bilderna verkar tyda mest på leopard; vit svanstopp, fläckarna blir inte ringar i slutet av svansen, vita markeringar på öronens baksidor (som i och för sig inte syns på dessa bilder, men jag har en bild där de syns), kroppsformen stämmer bättre med leopard. Tycker jag, då. Du har länkarna, döm själv.

För att återgå till the big five, så kanske du tycker att du vill ha bildbevis för elefanterna, noshörningarna och buffeln? Oroa dig inte. Jag gillar generellt inte bilder som är tagna genom bussfönster, de blir taffliga nog ändå. Jag kan göra avsteg från den principen, men väljer att inte göra det här. Du ska få se bilder på alla fem, tålamod!

Detta är nog en hanne som har slagits med en rival, därav såret i pannan. Notera fågeln på ryggen.

Alla noshörningar vi såg var vita noshörningar. Som synes på bilden är de inte alls vita. Det finns också svart noshörning, som inte är svart. Glasklart. De "svarta" är extremt svåra att få syn på, eftersom de är extremt skygga. Man ser skillnad genom att de "vita" har ett mycket mindre andrahorn än det första, medan de "svarta" har två ungefär jämnstora horn. Dessutom har de "vita" en bred mule, medan de "svartas" mular är mer spetsiga.

Den här lille rackaren hittade vi på rastplatsen där vi åt lunch.

På ett ställe i parken fick vi syn på en flock zebror, som vi bromsade in för att titta på... vad vi inte riktigt räknat med, var att de hade satt sig i sinnet att ta sig över vår väg.

Zebra crossing. The other kind.

Så hände det att vår chaufför/guide kom till en bro över en nästan helt uttorkad flodbädd, och började köra upp för en väg som kom från nästan samma håll mot bron som den vi anlänt på. Vi kom upp lite och han pratade lite i sin radio och sedan förklarade han vad han såg. En lejonfamilj. Vi såg den inte. Vi letade med blicken. Så var det någon som fick syn på den. Och någon till. Till slut fick till och med jag syn på de små strecken långt borta på stranden. Jag kunde inte avgöra att det var lejon med blotta ögat, men med hjälp av vår kikare kunde jag konstatera att det var lejon.

Tyvärr räckte mitt objektiv inte riktigt till för att fånga lejonen, här är en hårt beskuren bild som nog tyvärr är den bästa jag har.

En lejonfamilj. Jag lovar! ;)

Där hade vi alltså bockat av the big five. Men vi skulle faktiskt få syn på alla fem under denna händelserika dag. Det som återstod för att få alla fem samma dag i det här läget var elefant och buffel.

Det djur man ser i särklass mest av på safari är impalan. Den finns överallt och i stora flockar. Dessa är alltså stapelvara för de stora rovdjuren. Bushens fast-food, säger man lite skämtsamt.

Ser du hur det ser ut som en McDonalds-logga i baken?

Och lite längre fram i vad som föreföll vara ett ganska öde landskap stod ju då faktiskt en buffel och betade i frid. De här ensamma bufflarna är tydligen också de farligaste. Men han var långt borta.

En bufflig typ?

Många djur var väldigt svåra att få syn på för oss ovana. Så det var tur att vi hade en erfaren guide med oss, annars hade vi nog inte sett annat än möjligen impala och noshörning. Den här lille rackaren var till exempel inte lätt att få syn på.

Klipspringer

Jag tror vi stannar där för den här gången. Vår dag i Krugerparken led alltså mot sitt slut. I nästa inlägg kommer vi att avsluta den dagen.

Sydafrika... II

Nu har vi alltså kommit fram till, och tillbringat en natt i, Pilgrim's Rest.

Vi sätter oss i bussen och åker vidare mot nya äventyr. Nästa anhalt var Elephant Whispers i Hazyview. Vi såg fram emot att få träffa elefanter men vi förstod nog inte riktigt hur häftigt det skulle bli. Vi hade bara träffat asiatiska elefanter tidigare, och de är mycket mindre än afrikanska. Ja, mycket mindre.

Stor.

Elefanterna var förstås tama. Men inte bara tama, utan dresserade också. De kan tränas som hästar och hundar, och med ungefär samma metoder. Guiden förkunnade stolt att man använde positiv förstärkning när man dresserade elefanterna.

Vi fick mata dem med pellets. En skötare gav oss snabeln, så vi fick hålla i den och lägga pellets i hålen, och sedan fick elefanten helt enkelt skyffla in.

Ingrid matar.

En elefant kommenderades att lägga sig ner, och sedan fick vi gå fram till den och klappa den.

Klappläge. Som den observante redan lagt märke till är den här elefanten inte alls lika stor som den på första bilden. 

Och till slut var det dags för oss att stå modell under den stora hannen... det var inte alla som var helt bekväma i den situationen men alla ställde upp och alla finns på bild. Dock är det inte alla som har alla på bild, jag har bara mig och Ingrid.

Vi hade order om att röra elefantens ben för att den skulle känna att vi stod där. Säkerhetsåtgärd.

Sedan bar det av mot Krugerparken, där vi skulle bo två nätter med en dags safari emellan. Redan när vi körde in i parken började vi se vilda djur till höger och vänster, och klarade av tre (elefant, buffel och noshörning av "the big five" (som också omfattar leopard och lejon) från bussfönstret. Detta mycket tack vare vår guide och vår busschaufför, som verkade ha ögon som en kameleont. Hur fan han kunde köra och se så många djur samtidigt var helt obegripligt.

På vägen in såg vi också zebra, kudu, impala (i parti och minut), och vårtsvin (Pumbaa!). Jag vill dock inte publicera bilderna på det för det blir lite fult när man plåtar genom fönster. Men i nästa blogginlägg kommer bilder tagna från Jeepen.

Nu känns det nämligen som att jag bloggat nog för idag. Tudelu.

Sydafrika...

Jaha, så har man då landat hemma i Sverige efter ett par veckor i Sydafrika.

Den här gången blev det inte av att blogga under själva resan, det var lite för intensivt för att jag skulle ha ork att göra det.

Så jag tänker att jag ska försöka skriva lite om våra upplevelser så här i efterhand, och kanske få sortera upp lite bland de galet många intryck som denna fantastiska resa bjudit på.

Det har hänt så mycket. Vi har haft så mycket tur. Och otur. Men tur i oturen. Vart ska man börja?

Jag tror jag börjar när Ingrid och jag står och väntar vid bagageuthämtningen i Johannesburg och jag tittar på våra bagage-tags och inser att vår ena väska bara har checkats in till München av tanten på Arlanda.

Det hade inte varit någon stor grej om vi köpt en charterresa till ett hotell där vi skulle bo en vecka eller två och åka på lite utflykter och sola och bada.

Men nu skulle vi åka från plats till plats och sällan tillbringa mer än en natt på ett och samma ställe.

Så det första vi får veta är att det kan bli svårt att få bagaget skickat efter oss, eftersom vi ska åka typ 50 mil redan första dagen, och South Africa Airways (som är ett skitbra flygbolag f.ö.) kanske inte skulle vara villiga att stå för den kostnaden eftersom de inte gjort något fel.

Trots att väskan åkte efter oss redan nästa natt och kom till Johannesburg samma morgon som vi åkte vidare så kom väskan fram efter att vi åkt.

Men vår reseledare engagerade Temaresors lokala agent i Johannesburg och vi åkte på utflykt till Soweto.

Ett monument till minne av Hector Pieterson, 12, som blev det första av c:a 200 dödsoffer vid protester 1976 av studenter som bemöttes med beskjutning från polisens sida. Pieterson, som inte hade med demonstrationen att göra, kom i vägen när han var på väg hem från skolan och sköts ihjäl.

Efter lunch hade vi turligt nog inga planerade aktivititer, så vi började göra inköp för att klara oss ett tag utan den packning som hamnat på efterkälken.

Nåväl, morgonen kom och vi åkte mot Blyde River Canyon, där vi stannade och begapade den otroliga miljön.

Blyde River Canyon. Lägg märke till de tre topparna som liknar hyddor.

Vackra kvinnor som sålde krimskrams vid Blyde River Canyon. Eller mja, just dessa två satt mest där. Men det är klart att hade jag stått i närheten av dem när jag tog fotot hade de kanske uppmärksammat min närvaro på ett annat sätt. ;)

Därifrån bar det av vidare mot Bourkes pothole. Och på vägen dit fick vi höra från Mona (det är lika bra att börja nämna henne vid namn, hon kommer att figurera en del i texterna — hon var alltså vår reseledare och guide) att nu var det julafton, våra väskor skulle komma till hotellet i Pilgrim's Rest. Vi åkte ju inte raka spåret i ett kör. Dessutom bekostade SAA frakten.

Bourkes Pothole är några små vattenfall med några lustiga formationer... om jag minns rätt är de större hålen någon meter i diameter, och några meter djupa (den delen man ser ovanför vattenytan)

Vid parkeringen och rastplatsen vid Bourkes Pothole fanns fräcka typer.

Och mycket riktigt, när vi kom fram till Pilgrim's Rest fanns vår väska på hotellet! Som var inrett i viktoriansk stil...

Vårt rum på hotellet i Pilgrim's Rest.

Så, så långt otur med att väskan fastnade i München, tur med att den kom i fatt oss så fort och utan kostnad för oss, och tur med vädret. Tur med vädret hade vi faktiskt under hela resan.

Nu orkar jag inte skriva mer idag, men fortsättning följer...

TRE recensioner!

Jag har varit lite slarvig med att recensera böcker på sistone så nu har jag samlat på mig lite. Det innebär att jag nu kommer att recensera två bokserier — Wheel of Time och The Hyperion Cantos — och en bok som inte ingår i någon serie — Kallocain.

Jag tänkte börja med Wheel of Time-serien, som jag har recenserat en prequel till tidigare.

Nu har jag läst hela serien om 14 böcker.

En liten utvikning:

De 11 första finns utgivna i svensk översättning, dock har de svenska utgivarna av någon för mig okänd anledning delat upp varje originalbok i två, så det finns alltså 22 svenska böcker. De böckerna har kommit ut något år efter originalen, men den senaste av dem gavs ut 2006. Vilket gör att en kan börja tvivla på om resterande böcker kommer att översättas.

Nåväl.

Genren är fantasy och serien utspelar sig i en värld med cyklisk tid. Det dyker upp referenser som låter oss ana att den utspelar sig i en tid flera cykler efter vår egen, trots att nivån på den tekniska utvecklingen är ganska primitiv (som ju är ganska vanligt i genren).

Vi börjar i en liten by i en avkrok av världen, och får där möta flera av de som kommer att bli seriens huvudpersoner. Den mystiska Moiraine och hennes likaledes mystiske följeslagare Lan dyker upp lagom i tid för att rädda huvudpersonerna undan märkliga onda figurer, och samtidigt påbörja en händelserik resa, där huvudpersonerna både konfronteras med för dem tidigare okända fenomen som städer, och ännu fler onda figurer, som vill stoppa deras framfart.

En av huvudpersonerna, Rand al'Thor, får tidigt indikationer om att han är "The Dragon Reborn", den återfödde draken. Det är denne Moiraine har sökt och försöker föra till Tar Valon, där kvinnor med magiska krafter (Moiraine är en av dem) styr världen, och hoppas kunna vägleda den återfödde draken till den sista kampen mot mörkrets makter, som han är förutbestämd att utkämpa.

Det är en fantastisk och medryckande historia som ofta tar oväntade vändningar, medan huvudpersonerna splittras, återförenas, skördar framgångar, misslyckas skändligen, och finner nya vägar framåt. Det är lite småsegt i några böcker ungefär 2/3 in i serien, men i stort är det spännande och fascinerande läsning, och även de "småsega" böckerna är klart läsvärda.

Robert Jordan, författaren, dog innan han hann avsluta serien, varför Brandon Sanderson ombads av Jordans änka att avsluta serien. Jordan hade efterlämnat anteckningar om hur historian skulle sluta, och det allra sista kapitlet är skrivet av honom själv.

Jag tycker Sanderson har gjort ett förtjänstfullt jobb, jag märkte inte av att en annan författare skrivit björnparten av de sista böckerna.

Summa summarum kan jag bara rekommendera denna serie å det varmaste för alla som gillar fantasy. Det enda jag idag kan tänka mig som bättre är Tolkiens verk, men i ärlighetens namn har jag inte läst jättemycket fantasy. Eller det beror på... Stephen King är ju mest känd som skräckförfattare men många av hans böcker rör sig i fantasy-land. Och enligt mig är han också en riktigt bra författare.

Så vänder vi oss till The Hyperion Cantos, som jag redan har recenserat de två första böckerna i.

Jag skrev då att bok ett, Hyperion, är som en stor prolog för bok två, The Fall of Hyperion. De två böcker som följer, Endymion och The Rise of Endymion, har samma inbördes relation, och man kan faktiskt säga att Hyperion-böckerna är något av en prolog för Endymion-böckerna också.

Endymion-böckerna är inte alls lika späckade med referenser till Keats och andra poeter som Hyperion-böckerna, men det förtar inte deras originalitet eller styrka.

De utspelar sig nästan tre sekler efter Hyperion-böckerna, och några av karaktärerna i Hyperion-böckerna gör oss också sällskap här, även om de flesta helt enkelt har dött.

Vi får stifta bekantskap med Raul Endymion, som är den som berättar hela historien för oss. En ung man (27 år i historiens början) som växt upp på Hyperion, och som halkar in i historien på ett bananskal, och snart träffar Aenea, dotter till Brawne Lamia och John Keats-cybriden från Hyperion-böckerna, som är förutspådd att bli The One Who Teaches.

Aenea är svår att komma underfund med; hon är nästan 12 år när hon kommer in i historien, och har rest framåt i tiden via the Time Tombs, som vi får stifta bekantskap med i Hyperion-böckerna.

Hon är lillgammal och oerhört klok och kunnig, och tar på ett naturligt sätt ledarskapet för den lilla skara som ger sig ut på ett svindlande äventyr tillsammans.

Under böckernas lopp mognar hon till kvinna och vår berättare går från att vara något slags halvt överflödig beskyddare till att vara hennes älskare och livskamrat; och de för en ojämn kamp mot en till synes övermäktig fiende.

Dan Simmons (författaren) är otroligt begåvad och till skillnad från en kollega som anser att The Fall of Hyperion är den bästa boken i serien, så tycker jag att den avslutande boken är klart bäst. Den knyter ihop hela serien på ett så fantastiskt vis att jag bara andlös kan konstatera att detta var en helt fantastisk läsupplevelse.

Det blev långt, det här.

Nå, till den sista boken: Kallocain av Karin Boye.

Boken är en dystopi, som utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle av kommunistiskt snitt. Leo Kall, som berättar historien, uppfinner en drog, kallocain, som får folk att tala sanning. Vi får följa hans personliga utveckling och förändring, och får därigenom en bild av ett kallt och nyttoorienterat samhälle, och hur illa människor passar in i det.

Historien är gastkramande på så vis att samhället som beskrivs är så kallt och hårt, och dess invånare så indoktrinerade. Men samtidigt är det en historia som inger hopp, genom att dessa människor, hur hårt indoktrinerade de än är, ändå fortsätter att vara just mänskliga någonstans djupt inom sig.

Det känns tragiskt att en så stor författare dog så ung — Boye dog 1941, 40 år gammal — men om det är någon tröst så innebär det att hennes verk hör till den publika domänen sedan 2011. Det innebär att du helt lagligt kan ladda ner boken som epub-fil t.ex. härifrån, eller om du föredrar det, kan du läsa den online här.

Epub-filer kan du antingen ladda ner på din surfplatta/smartphone och läsa med en app som t.ex. aldiko för Android, eller läsa på din läsplatta om du har en sån. (Läsplattor har skärmar som kallas e-ink och som är mycket behagligare att läsa från än en surfplatta eller telefon, och som ser bra ut även i direkt solljus. Det ser ut som bläck på papper, den enda skillnaden är att det kan bli lite reflexer.)

Vill du ha den som ljudbok så finns den garanterat att få tag i — har du en app för ljudböcker kan du förmodligen läsa den inifrån den appen. Jag har fått bekräftat att den finns i Storytel, som jag tror du kan använda på din smartphone, surfplatta eller dator oavsett märke och operativsystem.