Dingo den Duktige

I dag var vi ute och gick runt Råstasjön och Lötsjön, Dingo och jag.

Vi gick medurs, så efter Lötsjön passerade vi gräsmattorna mellan sjöarna nedanför Ör.

Jag kastade bollen ut på gräsmattan, Dingo väntade in sitt "varsågod" och hämtade sedan bollen, och så om från början.

Rätt vad det är får jag syn på två rådjur som står på gångvägen typ 30 meter framför oss.

Dingo ser dem inte, han är och hämtar bollen och rådjuren står stilla.

Jag tänker att rådjuren ser väl hunden och vänder upp till tryggheten bland träden. Så jag tar hans boll och kastar den igen.

Sedan slår jag ett öga mot rådjuren igen.

De känner sig tydligen inte särskilt hotade av en stor schäfer som rusar runt alldeles i närheten, för de går ut över gräsmattan.

När Dingo är på väg tillbaka med bollen får han syn på dem. Ändrar kursen i deras riktning.

Husse vrålar: "DINGO!"

Dingo ändrar kurs igen och springer tillbaka till husse med bollen, tittar långt efter rådjuren. Sen fortsätter en husse, som nästan spricker av stolthet, att kasta bollen och promenera vidare med sin hund.

Så kan det gå.

Den översvämmade hjärnan

Jag har just läst en fantastisk bok.

Den heter "Den översvämmade hjärnan" och är skriven av Torkel Klingberg.

Klingberg är (eller var åtminstone) professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Nu börjar du nog känna dig lite förvirrad. Jag skrev att jag har läst en fantastisk bok, och att författaren är en mossig professor på KI?

Men där bedrar du dig. Han är inte det minsta mossig, och hans bok är fantastiskt välskriven. Den är pedagogisk och underhållande, och kan med fördel läsas av vem som helst som kan läsa.

Ändå tar den upp ganska tunga vetenskapliga resonemang, men... ja, antingen har Klingberg tagit lärdom av sina studier, eller så är han bara en naturbegåvning när det gäller att skriva begripligt.

Vad handlar den om, då?

Jo, att hjärnan faktiskt påverkas – rent fysiskt – av alla intryck vi får. Det innebär bland annat, att när du läst denna bloggpost, är du rent fysiskt en annan människa än du var när du började läsa den. Och inte för att bloggposten skulle vara särskilt djupsinnig, utan för att det bara är så. Nu har jag nästan citerat Klingberg.

Men detta har intressanta implikationer, för begreppet intelligens, för ADHD, för möjligheten att faktiskt träna sin hjärna. För hela mänskligheten, faktiskt.

Har du t.ex. hört talas om Flynneffekten? Vi bör kanske ompröva det gamla mantrat "ung och dum". Jag skulle inte ha känt till denna effekt om det inte vore för att Klingberg skrivit om den.

Så. Nu återstår nog egentligen bara en sak. Att å det varmaste rekommendera denna utmärkta bok för läsning.

Hundsemester

Vi har nu varit på semester i Göteborg resp. på Styrsö.

Som hundägare stöter man allt som oftast på ett litet bekymmer när man ska semestra; hundar är inte välkomna överallt. Speciellt då inte på alla hotell.

Vi bodde i Göteborg på det klassiska Park på avenyn. Där var lille Dingo välkommen och hotellet var i övrigt trevligt och hade god service. De hade ställt fram en vattenskål på en handduk på golvet när vi kom.

Luftkonditioneringen fungerade dock inte i vårt första rum, men vi fick byta till ett annat där den fungerade, så det löste sig galant.

Vi fick sol på eftermiddagen/kvällen vi kom. Vi var inte särskilt hungriga, så vi tog bara en öl på puben The Bishops Arms i eftermiddagssolen, och senare en liten vickning på densamma. Pubens mackor tog lång tid att få, men var väldigt fina och mycket goda när vi fick dem.

Puben har bra sortiment på öl och kunnig och trevlig personal.

Dag två åt vi middag på en restaurang vid namn Ett. De hade inte lammet vi först ville ha, och biffen vi tog i stället var inte medium rare som vi bett om utan snarare någonstans mellan medium och well done. Vi klagade dock inte för vi var hungriga.

Det som gjorde kvällen var de två mycket trevliga kvinnor som satte sig vid bordet intill och började prata med oss helt oförhappandes. Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans med dem och en man som var god vän med den ena kvinnan och som gjorde oss sällskap mot slutet av kvällen.

På dagarna i Göteborg besökte vi Slottsskogen och djuren där, Haga och trakterna kring Stigberget, som kröns av Masthuggskyrkan.

Efter detta gav vi oss av till Saltholmen, varifrån man åker med båt till Styrsö.

Där bodde vi på Pensionat Styrsö Skäret, som också välkomnar hundar i rummen på nedervåningen.

Vi hade bokat ett sommarpaket, som förutom frukost inkluderade en fyrarättersmiddag var och en av de tre kvällar vi bodde där; och deras restaurang är en upplevelse som rekommenderas varmt till alla som älskar god mat.

Vi tillbringade första dagen med att vandra runt på Donsö (som man kan nå via en bro från Styrsö) och andra dagen med att vandra runt på Styrsö. Man strosar runt i solen med sin hund, sätter sig på ett fik, drar en öl, går vidare. Livet på en pinne.

Vi hade tur med vädret; det har mestadels varit varmt och soligt/halvklart, det regnade varje gång vi åkte bil mellan två orter; det regnade på vägen till Göteborg, men slutade när vi kom fram; det regnade den dagen vi lämnade Göteborg och åkte till Styrsö — bilen kom väl till pass som tillflyktsort medan det öste ner — och det regnade på vägen hem idag. Förutom detta har det regnat lite på nätterna, men att det regnar när en sover är lätt att leva med. Så som sagt, jag tror vi har varit tursamma med väderleken...

Så det går att ha en helt suverän semester hemma i Sverige, även om just den här semestern inte blev särskilt billig. Men den var värd varje krona! Särskilt maten på Styrsö var himmelriket. Och Dingo ger förstås den här semestern fem tassar av fem möjliga, icke att förglömma!

Recension: New Spring av Robert Jordan

Det här är en novell som utspelar sig innan en serie i 14 delar börjar. Eller, det är 14 delar i den engelska utgåvan, den till svenska översatta utgåvan är än så länge 22 delar, och dessa motsvarar de 11 första delarna i den engelska.

Serien heter på engelska Wheel of Time, på svenska Sagan om Drakens återkomst.

Huvudpersonerna är dels en kvinna, Moiraine, som, i novellens början, är en "accepterad" i Vita Tornet, där Aes Sedai har sitt högkvarter. Aes Sedai är en slags häxor kan man säga, och kvinnor som vill bli Aes Sedai måste först bli noviser, sedan accepterade, och till slut kan de genomgå ett test, och när de klarar detta test blir de Aes Sedai.

Dels är det en man, Lan, som är militär befälhavare och som i bokens början kämpar i krig. När kriget tar slut korsas hans och Moiraines vägar.

I ett tidigt skede blir Moiraine och hennes vän Siuan vittnen till en spådom om att en pojke ska födas, som ska ha samma typ av magiska krafter som Aes Sedai, och som är en del av en större profetia. Så småningom åtar de sig att hitta pojken, vilket leder till förvecklingar och äventyr.

I slutet av boken anas en stor och mörk intrig, som jag gissar blir temat för serien sedan.

Boken är välskriven och använder ett relativt enkelt språk, kan rekommenderas för den som vill pröva sina vingar med engelska för första gången.

Handlingen är spännande, världen som allt utspelas i är fascinerande. Karaktärerna är intressanta. Sammantaget kan jag väl säga så här:

Jag kommer att läsa den första delen i serien.