Att åldras...

...är det det här att man försöker hänga med i utvecklingen så gott man kan, men ständigt och allt oftare påminns om att man missat något?

I morse satt jag på muggen och läste morgontidningen, och såg att bioannonserna hade såna här QR-koder:

Erinrade mig då att jag har en läsare för såna där koder i min telefon. Eftersom jag klätt mig innan besöket fanns telefonen inom bekvämt räckhåll i byxfickan.

Så fann jag mig sittandes med morgontidningen och tittandes på trailers för filmerna i bioannonserna. Eeeh???

Och så till slut, insikten, att många människor i min omgivning redan har gjort det, många gånger.

Makes you feel old.

(BTW, koden ovan leder inte till någon filmtrailer, utan till en god väns blogg. Är du lite data-händig kan du följa instruktionerna här och göra din egen kod.)

Lägesrapport

Idag har vi besökt MoMA (Museum of Modern Art) men innan dess avnjöt vi de bästa hamburgarna i NYC.

De står att finna på en restaurang som man når genom att gå in i receptionen till ett oerhört flådigt hotell vid namn Le Park Meridien - in genom en liten trång korridor (som inte syns förrän man är framför den och definitivt inte från gatan) och så in vid en liten ljusskylt som föreställer en hamburgare.

Eftersom stället är nedklottrat av bara f-n så tänkte vi att vi lämnar väl vårt bomärke där också.

Det är avbildat här, försök gärna hitta det ;)

Därefter gick vi till MoMA och såg en utställning av Wilhelm de Kooning, en som ger överblick över hela hans konstnärskap och livsverk. Det var riktigt häftigt.

Efter detta drack vi afternoon tea på The Plaza Hotel vid Central Parks södra ände.

Det var en upplevelse utöver det vanliga. Först en riktigt luxuös inredning och servitörer som verkade mer butlers än servitörer...

Sedan serverades i en ställning med tre fat ovanför varandra, lite smått och gott. På det nedersta fatet, små brödbitar med rökt lax, störrom, vaktelägg och sånt. (Det var ungefär här i tiden Ingrid och jag stjälpte i oss vår champagne, som dock inte var riktigt så torr som vi föredrar ;))

På andra våningen, scones, som avnjöts med diverse smetiga delikatesser på.

På tredje våningen, sötsaker.

Därefter började vi röra oss mot Rockefeller Plaza för att bevittna grantändningen där. På vägen tog jag en bild av julskyltningen i en butik som har, well, spektakulär julskyltning.

Men när vi började närma oss Rockefeller Plaza så märkte vi dels att där var en jävla massa folk trots att det var långt kvar tills spektaklet skulle börja... och dels att polisen satt upp kravallstaket för att styra folkmassan.

Då tänkte vi tack men nej tack och tog tunnelbanan hemåt, och nu ser vi invigningen på Rockefeller Plaza på TV i stället, och den halva miljon människor som trängs där, well, de kan ju ägna sig åt det.

Vi njuter av öl och vin i hemmets lugna vrå i stället. Så blev det med det.

:)

The Rockettes

Nu har vi sett en julshow på Radio City Music Hall, och det var något i hästväg. Vi kan ju konstatera att det inte finns någon danstrupp i Sverige som är i närheten av så samstämda som de vi just sett.

Det var också fantastiskt välproducerat med inslag av 3D-animationer och fantastiskt ljus och rekvisita.

Kort och gott, imponerad som bara fan.

The Rockettes är såvitt jag kan förstå namnet på danstruppen.

1:a advent

Idag har varit en fullspäckad dag. Vi började med 1:a adventsmässa i Svenska Kyrkan. Nej, vi har inte blivit kristna, vi var där mer för upplevelsens skull. Jeez vad kristna krånglar till sin tro med oväsentligheter.

Så här glad kan man vara över att ha lagt 50 dollar
på en hästtur som varade en kvart.

Men det var en intressant upplevelse, och det var rätt intressant att vara med på kyrkkaffet efteråt.

Efter detta vandrade vi upp mot Central Park och besökte ett par butiker på vägen - dels en gåvoshop inriktad på gåvor till kvinnor, dels en klädbutik för ungdomar - med svarta skyltfönster och modeller som syntes innanför dörren och klubbstämning inne i butiken. Kul att ha sett men jag är glad att jag slipper köpa kläder i den miljön kan vi säga. Mörkt, högljudd och uselt dålig musik... nah.

Nå, i samma hus som ungdomsklädbutiken fanns en annan butik som bjöd på fönstershopping som, pja, var helt klart utöver det vanliga. Varje fönster var ett konstverk, och då menar jag ett som är häftigt att titta på.

Sedan en kort och dyr tur med häst och vagn i Central Park, följt av en betydligt längre promenad genom Central Park, som avbröts av att vi tog en drink på en liten restaurang vid en liten damm.

Till slut gick vi till David H. Koch Theater vid Lincoln Center (det är alltså huset till vänster om och bredvid The Metropolitan Opera) för att se Nötknäpparsviten. Det var en Wow.

En drink i Central Park.

Slutligen tog vi oss hemåt, stannade till på en mexikansk restaurang, och, well. Here we are. Nu orkar vi nog inte mer idag.

BTW, vi såg en bar som hette "The Pint of No Return". :)

New Jersey

I dag har vi blivit skjutsade runt i New Jersey av Britts ex Michele.

Vi besökte först en butik för massage- och spagrejor (i Red Bank, som är Jon Bon Jovis hemstad), där Britt köpte lite saker till sin verksamhet och vi köpte en kul pryl som man kan massera sig själv i ryggen med.

Sedan åkte vi till Asbury Park och passerade the Stone Pony, och körde runt lite i det otroligt puttenuttiga Ocean's Grove, och åt till slut middag på Moonstruck.

Bilderna är tagna i Long Branch och i New York city (vid Astor Place). Dekorationen på lyktstolparna är färgade buntband. :O

Thanksgiving del 2

Vi hade flera inbjudningar till Thanksgiving att dela på.

Den vi tackade ja till var hos Meena och Dennis i Brooklyn, i en del av Brooklyn där Britt sa att det kan vara osäkert att vara ensam och vit på kvällen.

Men vi åkte dit och blev bjudna på en underbar måltid av Meena, som är en suverän kocka.

Men, first things first. På vägen dit började vi med att gå längs the Bowery i downtown-riktningen, ner till Canal Street. På vägen dit passerade vi en vägg vars ägare betalar gatukonstnärer för att smycka ut den, och som låter måla över med nytt lite då och då. Så här såg väggen ut igår, tyvärr var skuggan suboptimal men å andra sidan var det lugnt på just den gatan så här på Thanksgiving (på the Bowery var det kaos; fullt av folk som skulle till New Jersey och fira).

Väl framme i Brooklyn bjöds vi av Meena (till vänster) på en delikat middag. Jag fick äran att skära upp kalkonen.

Vi drack mest mojitos till (!) som blandades av Kenny, en av de andra gästerna. Så vi fick en Thanksgiving med en liten Trinidadsk touch. ("Trinny" som Meena sa ;))

Meena gav mig en fin flaska rom (själva flaskan är fin alltså) och Dennis gav mig en basket-T-shirt (!)

Undrar hur man matchar det?

Nu ska vi till Macy's, det är ju Black Friday!

Thanksgiving del 1

Vi har varit och kollat på Macy's Thanksgiving Parade på 42:a gatan. Det var häftigt och massor av folk men i övrigt är New York city nästan overkligt lugnt och stilla.

Vi ska strax åka till Meena och hennes familj i Brooklyn och bli bjudna på Thanksgivingmiddag.

Bananskal?

Idag har vi besökt Morris-Jumel Mansion, som är det äldsta huset på Manhattan. George Washington använde huset som högkvarter under den amerikanska revolutionen. Vi har alltså varit i samma hus som George Washington. Sug på den ;-)
Därefter promenerade vi söderut på Broadway och åt lunch på ett puertoricanskt hak.
Sedan gick vi vidare söderut på Broadway till 125:e gatan och följde sedan den till Starbucks vid 7:e avenyn.
Där tog vi en fika och kollade var Red Rooster låg, och det var ju bara ett kvarter bort, så vi gick dit och tog en drink.
Efter det kikade vi in på Lenox Lounge och sen blev det tunnelbanan hemåt.
Vi hoppade av vid Union Square, där julmarknaden var i full gång och till slut styrde vi stegen hemåt.
Dagen avslutas med vin, ost och nu glass.
Och allt detta i världens bästa sällskap.
Nu är det snart dags att sova, ha det!

Framme!

Nu har vi ätit en god middag på Britts favoritrestaurang Lucien och är trötta som troll. Klockan är kvart i åtta här men i våra kroppar är klockan kvart i två på natten. Så nu stupar vi.

Natti.

Take-off

Nu sitter två trötta på flygbussen till Arlanda. Det är mörkt ute och Continental har meddelat att flyget är försenat. Nå, det kunde vara värre.

Recensioner: Tema sex/droger/rock'n'roll

Jag har just läst "The Heroin Diaries: spillror ur ett rockstjärneliv" av Nikki Sixx. Och det är såklart svårt att inte dra paralleller till liknande böcker, som Slashs autobiografi och Lemmys dito White Line Fever.

Så därför tänkte jag jämföra dem lite.

Det är otroligt fascinerande att läsa om mänsklig misär av någon anledning, och inte minst när det, som i Nikkis och Slashs fall, finns heroin med i bilden.

Nikki kom från en trasig familj; hans far övergav honom och modern när han var barn; en syster med downs syndrom lämnades bort och han vågade aldrig besöka henne för att modern trodde att systern skulle ta skada av att träffa främlingar; morfar och mormor, som Nikki bodde hos i långa perioder av sin barndom, verkar ha haft en minst sagt komplicerad relation till modern, och det har fått Nikki att tro att hans mamma inte ville ha honom.

Slashs familj: i tidig barndom växte han upp hos mormor och morfar i Stoke-on-Trent (som händelsevis råkar vara Lemmys ursprung också); som femåring flyttade han till föräldrarna: modern som arbetade i filmbranchen i Hollywood och var framgångsrik; fadern som var konstnär och skapade skivomslag. Föräldrarna separerade när Slash var 9, och därefter skickades han emellanåt att bo hos mormor, och problemen började.

Lemmy... jag minns inte direkt något om hans barndom, bara att han som ung började spela musik, jaga flickor och, tja... droga. Och enligt egen utsaga håller på med musik just för att få tjejer.

När det gäller droger så blandade Nikki i princip allt, Slash höll sig huvudsakligen till heroin, och Lemmy håller sig huvudsakligen till amfetamin; Lemmy särskiljer sig också genom att han inte vill injicera, och att han har hållit sig ifrån heroin - och att han inte verkar umgås med några tankar på att lägga av.

Eftersom Nikki och Slash höll på med heroin, var det ganska mycket viktigare för dem att bli rena än det är för Lemmy; både Nikki och Slash har varit ytterst nära döden mer än en gång, och åtminstone i Nikkis fall verkar det ha varit just viljan att leva som fick honom att bryta sig ur till slut.

Det är också intressant att i Nikkis värld är heroin "knark", men kokain är tydligen inte det...

Nåväl, Nikki är väl lite unik på det viset att han mer eller mindre blivit galen av drogerna. När vi får lära känna honom är det jul, han är ensam, han knarkar och blir paranoid av det.

Om det finns något mönster för paranoian så verkar det vara när han rökte/injicerade kokain som den satte in med osviklig precision - när han snortade kokainet verkade han inte bli nojig. Han hade för vana att låsa in sig i en garderob med ett skjutvapen och massor med knark...

Det som är lite extra tydligt i Nikkis fall också är att när han väl bröt med det gamla så gjorde han på något vis också upp med sin trasiga uppväxt i samma veva.

En sak som slår mig när jag läser dessa böcker är att rockmusiker - åtminstone de mest framgångsrika - har ett skyddsnät i musiken som de hela tiden kan falla tillbaka på, hur långt de än går i sina excesser och galenskaper. Den vanlige knarkaren på gatan har inte ens ett girigt skivbolag som vill ha fortsatt profit ur det hela eller bandmedlemmar som är beroende av ens insatser.

En annan sak är hur de svinar - Nikki hade, så länge han knarkade, ingen plats för empati i sitt liv - han stod liksom sig själv upp i halsen. När han la av och gjorde upp med sitt förflutna, började han också visa empatiska drag... svårt att tro när man har läst om hur gränslöst svinig han varit innan.

Slash och Lemmy har - enligt biografierna - inte svinat fullt så mycket, även om de såklart bidragit med ett och annat de med.

Och till sist ett par ord om tjejerna - och då menar jag groupiesarna - det finns mer normala brudar i böckerna förstås, men groupiesarna. Jag gissar att de söker status och bekräftelse, och är beredda att gå precis hur långt som helst för att få det. Och det som är så tragiskt är att genom att göra det de gör så är det precis status och bekräftelse de går miste om.

Det är i alla händelser en fängslande bok - eller alla tre är fängslande, var och en på sitt eget sätt - och jag kan varmt rekommendera alla tre.

Slutligen - vi har såklart inte sett slutet på någon av dessa historier. Lemmy löper naturligtvis stor risk att få hjärtproblem, hjärnblödning, problem med lever/njurar... Slash och Nikki riskerar förstås att trilla dit på heroin igen, och gå för långt. It ain't over until the fat lady sings, brukar det ju heta.

Recension: Myrddin av Claes Riemerthi

Låt oss börja med att få en sak ur världen; Myrddin är en ungdomsbok och den tycks i första hand rikta sig till pojkar. Huvudpersonerna är pojkar, och i det övriga persongalleriet har de flesta kvinnorna biroller. Det lilla undantaget är huvudpersonens mor, som mot slutet av boken får lite utrymme i handlingen.

Så resten av recensionen gäller så att säga förutsatt att man kan läsa boken utan att koka av ilska över genusperspektivet. Det kunde jag. Det kanske beror på att jag läst så många sådana böcker i mitt liv, i en tid då jag inte ens reflekterade över sådant. När jag läste Myrddin kom jag inte att tänka på detta förrän jag började närma mig bokens slut. So shoot me.

Nå, det är trots allt en underhållande historia som utspelar sig i England 1940. Londonpojken Arthur har sommarlov och skickas ut på landet av sin mor, som oroar sig för hans säkerhet. Där bor han hos sin morbror, som är inackorderad på skolan där denne är vaktmästare.

I trakten finns det mystiska Caer Myrddin, ett mytomspunnet torn som påstås stå på Merlins grav. (Merlin och Myrddin är två namn för samme figur.)

Och mystiska saker börjar hända. Arthur blir kompis med en ungefär jämnårig kille, Ben, och de upplever större delen av äventyret tillsammans. Överallt finns vuxna som mer eller mindre lägger hinder i deras väg, ibland av illvilja, ibland av välvilja. Det finns också elaka äldre pojkar som ställer till med en del bekymmer. Och så finns förstås Myrddin, som visar sig vara i knipa och måste räddas för att England inte ska gå under.

Gillar man fantasy så är det en ganska spännande och som sagt underhållande historia, men jag kommer förmodligen inte att köpa en bok av Claes Riemerthi igen. Pojkböcker i all ära, men stilen är något för naivistisk för min smak som vuxen. (Kan man säga så om skrivna historier? Hoppas ni fattar vad jag menar ;))

Recension: Förvandlingen av Franz Kafka

"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."

Så inleds Kafkas "Förvandlingen". Den fortsätter med att beskriva hur Gregor Samsa får det besvärligt av förvandlingen, hur omvärlden inte klarar av att hantera den, hur han själv påverkas av den isolering som blir följden.

Det är en novell, så att läsa den går på en kväll. Nå, det gjorde det för mig åtminstone. ^^

Jag känner lite samma sak som när jag hade läst Processen, jag förförs lite av Kafkas oerhört träffsäkra sätt att skriva om vardagliga banaliteter blandade med extrema mentala påfrestningar... samtidigt som det förstås blir väldigt tungt. Det är liasom inte några lättsinniga böcker precis.

Men jag tänker att en vacker dag kommer jag att läsa Kafka igen. Han lämnade nu inte någon stor utgivning efter sig, men några historier till finns det ju.