Så därför tänkte jag jämföra dem lite.
Det är otroligt fascinerande att läsa om mänsklig misär av någon anledning, och inte minst när det, som i Nikkis och Slashs fall, finns heroin med i bilden.
Nikki kom från en trasig familj; hans far övergav honom och modern när han var barn; en syster med downs syndrom lämnades bort och han vågade aldrig besöka henne för att modern trodde att systern skulle ta skada av att träffa främlingar; morfar och mormor, som Nikki bodde hos i långa perioder av sin barndom, verkar ha haft en minst sagt komplicerad relation till modern, och det har fått Nikki att tro att hans mamma inte ville ha honom.
Slashs familj: i tidig barndom växte han upp hos mormor och morfar i Stoke-on-Trent (som händelsevis råkar vara Lemmys ursprung också); som femåring flyttade han till föräldrarna: modern som arbetade i filmbranchen i Hollywood och var framgångsrik; fadern som var konstnär och skapade skivomslag. Föräldrarna separerade när Slash var 9, och därefter skickades han emellanåt att bo hos mormor, och problemen började.
Lemmy... jag minns inte direkt något om hans barndom, bara att han som ung började spela musik, jaga flickor och, tja... droga. Och enligt egen utsaga håller på med musik just för att få tjejer.
När det gäller droger så blandade Nikki i princip allt, Slash höll sig huvudsakligen till heroin, och Lemmy håller sig huvudsakligen till amfetamin; Lemmy särskiljer sig också genom att han inte vill injicera, och att han har hållit sig ifrån heroin - och att han inte verkar umgås med några tankar på att lägga av.
Eftersom Nikki och Slash höll på med heroin, var det ganska mycket viktigare för dem att bli rena än det är för Lemmy; både Nikki och Slash har varit ytterst nära döden mer än en gång, och åtminstone i Nikkis fall verkar det ha varit just viljan att leva som fick honom att bryta sig ur till slut.
Det är också intressant att i Nikkis värld är heroin "knark", men kokain är tydligen inte det...
Nåväl, Nikki är väl lite unik på det viset att han mer eller mindre blivit galen av drogerna. När vi får lära känna honom är det jul, han är ensam, han knarkar och blir paranoid av det.
Om det finns något mönster för paranoian så verkar det vara när han rökte/injicerade kokain som den satte in med osviklig precision - när han snortade kokainet verkade han inte bli nojig. Han hade för vana att låsa in sig i en garderob med ett skjutvapen och massor med knark...
Det som är lite extra tydligt i Nikkis fall också är att när han väl bröt med det gamla så gjorde han på något vis också upp med sin trasiga uppväxt i samma veva.
En sak som slår mig när jag läser dessa böcker är att rockmusiker - åtminstone de mest framgångsrika - har ett skyddsnät i musiken som de hela tiden kan falla tillbaka på, hur långt de än går i sina excesser och galenskaper. Den vanlige knarkaren på gatan har inte ens ett girigt skivbolag som vill ha fortsatt profit ur det hela eller bandmedlemmar som är beroende av ens insatser.
En annan sak är hur de svinar - Nikki hade, så länge han knarkade, ingen plats för empati i sitt liv - han stod liksom sig själv upp i halsen. När han la av och gjorde upp med sitt förflutna, började han också visa empatiska drag... svårt att tro när man har läst om hur gränslöst svinig han varit innan.
Slash och Lemmy har - enligt biografierna - inte svinat fullt så mycket, även om de såklart bidragit med ett och annat de med.
Och till sist ett par ord om tjejerna - och då menar jag groupiesarna - det finns mer normala brudar i böckerna förstås, men groupiesarna. Jag gissar att de söker status och bekräftelse, och är beredda att gå precis hur långt som helst för att få det. Och det som är så tragiskt är att genom att göra det de gör så är det precis status och bekräftelse de går miste om.
Det är i alla händelser en fängslande bok - eller alla tre är fängslande, var och en på sitt eget sätt - och jag kan varmt rekommendera alla tre.
Slutligen - vi har såklart inte sett slutet på någon av dessa historier. Lemmy löper naturligtvis stor risk att få hjärtproblem, hjärnblödning, problem med lever/njurar... Slash och Nikki riskerar förstås att trilla dit på heroin igen, och gå för långt. It ain't over until the fat lady sings, brukar det ju heta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar