Låt oss börja med att få en sak ur världen; Myrddin är en ungdomsbok och den tycks i första hand rikta sig till pojkar. Huvudpersonerna är pojkar, och i det övriga persongalleriet har de flesta kvinnorna biroller. Det lilla undantaget är huvudpersonens mor, som mot slutet av boken får lite utrymme i handlingen.
Så resten av recensionen gäller så att säga förutsatt att man kan läsa boken utan att koka av ilska över genusperspektivet. Det kunde jag. Det kanske beror på att jag läst så många sådana böcker i mitt liv, i en tid då jag inte ens reflekterade över sådant. När jag läste Myrddin kom jag inte att tänka på detta förrän jag började närma mig bokens slut. So shoot me.
Nå, det är trots allt en underhållande historia som utspelar sig i England 1940. Londonpojken Arthur har sommarlov och skickas ut på landet av sin mor, som oroar sig för hans säkerhet. Där bor han hos sin morbror, som är inackorderad på skolan där denne är vaktmästare.
I trakten finns det mystiska Caer Myrddin, ett mytomspunnet torn som påstås stå på Merlins grav. (Merlin och Myrddin är två namn för samme figur.)
Och mystiska saker börjar hända. Arthur blir kompis med en ungefär jämnårig kille, Ben, och de upplever större delen av äventyret tillsammans. Överallt finns vuxna som mer eller mindre lägger hinder i deras väg, ibland av illvilja, ibland av välvilja. Det finns också elaka äldre pojkar som ställer till med en del bekymmer. Och så finns förstås Myrddin, som visar sig vara i knipa och måste räddas för att England inte ska gå under.
Gillar man fantasy så är det en ganska spännande och som sagt underhållande historia, men jag kommer förmodligen inte att köpa en bok av Claes Riemerthi igen. Pojkböcker i all ära, men stilen är något för naivistisk för min smak som vuxen. (Kan man säga så om skrivna historier? Hoppas ni fattar vad jag menar ;))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar