Recensioner: Tema sex/droger/rock'n'roll

Jag har just läst "The Heroin Diaries: spillror ur ett rockstjärneliv" av Nikki Sixx. Och det är såklart svårt att inte dra paralleller till liknande böcker, som Slashs autobiografi och Lemmys dito White Line Fever.

Så därför tänkte jag jämföra dem lite.

Det är otroligt fascinerande att läsa om mänsklig misär av någon anledning, och inte minst när det, som i Nikkis och Slashs fall, finns heroin med i bilden.

Nikki kom från en trasig familj; hans far övergav honom och modern när han var barn; en syster med downs syndrom lämnades bort och han vågade aldrig besöka henne för att modern trodde att systern skulle ta skada av att träffa främlingar; morfar och mormor, som Nikki bodde hos i långa perioder av sin barndom, verkar ha haft en minst sagt komplicerad relation till modern, och det har fått Nikki att tro att hans mamma inte ville ha honom.

Slashs familj: i tidig barndom växte han upp hos mormor och morfar i Stoke-on-Trent (som händelsevis råkar vara Lemmys ursprung också); som femåring flyttade han till föräldrarna: modern som arbetade i filmbranchen i Hollywood och var framgångsrik; fadern som var konstnär och skapade skivomslag. Föräldrarna separerade när Slash var 9, och därefter skickades han emellanåt att bo hos mormor, och problemen började.

Lemmy... jag minns inte direkt något om hans barndom, bara att han som ung började spela musik, jaga flickor och, tja... droga. Och enligt egen utsaga håller på med musik just för att få tjejer.

När det gäller droger så blandade Nikki i princip allt, Slash höll sig huvudsakligen till heroin, och Lemmy håller sig huvudsakligen till amfetamin; Lemmy särskiljer sig också genom att han inte vill injicera, och att han har hållit sig ifrån heroin - och att han inte verkar umgås med några tankar på att lägga av.

Eftersom Nikki och Slash höll på med heroin, var det ganska mycket viktigare för dem att bli rena än det är för Lemmy; både Nikki och Slash har varit ytterst nära döden mer än en gång, och åtminstone i Nikkis fall verkar det ha varit just viljan att leva som fick honom att bryta sig ur till slut.

Det är också intressant att i Nikkis värld är heroin "knark", men kokain är tydligen inte det...

Nåväl, Nikki är väl lite unik på det viset att han mer eller mindre blivit galen av drogerna. När vi får lära känna honom är det jul, han är ensam, han knarkar och blir paranoid av det.

Om det finns något mönster för paranoian så verkar det vara när han rökte/injicerade kokain som den satte in med osviklig precision - när han snortade kokainet verkade han inte bli nojig. Han hade för vana att låsa in sig i en garderob med ett skjutvapen och massor med knark...

Det som är lite extra tydligt i Nikkis fall också är att när han väl bröt med det gamla så gjorde han på något vis också upp med sin trasiga uppväxt i samma veva.

En sak som slår mig när jag läser dessa böcker är att rockmusiker - åtminstone de mest framgångsrika - har ett skyddsnät i musiken som de hela tiden kan falla tillbaka på, hur långt de än går i sina excesser och galenskaper. Den vanlige knarkaren på gatan har inte ens ett girigt skivbolag som vill ha fortsatt profit ur det hela eller bandmedlemmar som är beroende av ens insatser.

En annan sak är hur de svinar - Nikki hade, så länge han knarkade, ingen plats för empati i sitt liv - han stod liksom sig själv upp i halsen. När han la av och gjorde upp med sitt förflutna, började han också visa empatiska drag... svårt att tro när man har läst om hur gränslöst svinig han varit innan.

Slash och Lemmy har - enligt biografierna - inte svinat fullt så mycket, även om de såklart bidragit med ett och annat de med.

Och till sist ett par ord om tjejerna - och då menar jag groupiesarna - det finns mer normala brudar i böckerna förstås, men groupiesarna. Jag gissar att de söker status och bekräftelse, och är beredda att gå precis hur långt som helst för att få det. Och det som är så tragiskt är att genom att göra det de gör så är det precis status och bekräftelse de går miste om.

Det är i alla händelser en fängslande bok - eller alla tre är fängslande, var och en på sitt eget sätt - och jag kan varmt rekommendera alla tre.

Slutligen - vi har såklart inte sett slutet på någon av dessa historier. Lemmy löper naturligtvis stor risk att få hjärtproblem, hjärnblödning, problem med lever/njurar... Slash och Nikki riskerar förstås att trilla dit på heroin igen, och gå för långt. It ain't over until the fat lady sings, brukar det ju heta.

Recension: Myrddin av Claes Riemerthi

Låt oss börja med att få en sak ur världen; Myrddin är en ungdomsbok och den tycks i första hand rikta sig till pojkar. Huvudpersonerna är pojkar, och i det övriga persongalleriet har de flesta kvinnorna biroller. Det lilla undantaget är huvudpersonens mor, som mot slutet av boken får lite utrymme i handlingen.

Så resten av recensionen gäller så att säga förutsatt att man kan läsa boken utan att koka av ilska över genusperspektivet. Det kunde jag. Det kanske beror på att jag läst så många sådana böcker i mitt liv, i en tid då jag inte ens reflekterade över sådant. När jag läste Myrddin kom jag inte att tänka på detta förrän jag började närma mig bokens slut. So shoot me.

Nå, det är trots allt en underhållande historia som utspelar sig i England 1940. Londonpojken Arthur har sommarlov och skickas ut på landet av sin mor, som oroar sig för hans säkerhet. Där bor han hos sin morbror, som är inackorderad på skolan där denne är vaktmästare.

I trakten finns det mystiska Caer Myrddin, ett mytomspunnet torn som påstås stå på Merlins grav. (Merlin och Myrddin är två namn för samme figur.)

Och mystiska saker börjar hända. Arthur blir kompis med en ungefär jämnårig kille, Ben, och de upplever större delen av äventyret tillsammans. Överallt finns vuxna som mer eller mindre lägger hinder i deras väg, ibland av illvilja, ibland av välvilja. Det finns också elaka äldre pojkar som ställer till med en del bekymmer. Och så finns förstås Myrddin, som visar sig vara i knipa och måste räddas för att England inte ska gå under.

Gillar man fantasy så är det en ganska spännande och som sagt underhållande historia, men jag kommer förmodligen inte att köpa en bok av Claes Riemerthi igen. Pojkböcker i all ära, men stilen är något för naivistisk för min smak som vuxen. (Kan man säga så om skrivna historier? Hoppas ni fattar vad jag menar ;))

Recension: Förvandlingen av Franz Kafka

"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."

Så inleds Kafkas "Förvandlingen". Den fortsätter med att beskriva hur Gregor Samsa får det besvärligt av förvandlingen, hur omvärlden inte klarar av att hantera den, hur han själv påverkas av den isolering som blir följden.

Det är en novell, så att läsa den går på en kväll. Nå, det gjorde det för mig åtminstone. ^^

Jag känner lite samma sak som när jag hade läst Processen, jag förförs lite av Kafkas oerhört träffsäkra sätt att skriva om vardagliga banaliteter blandade med extrema mentala påfrestningar... samtidigt som det förstås blir väldigt tungt. Det är liasom inte några lättsinniga böcker precis.

Men jag tänker att en vacker dag kommer jag att läsa Kafka igen. Han lämnade nu inte någon stor utgivning efter sig, men några historier till finns det ju.