Dingo och jag har varit på en jättemysig promenad i solen och Söraskogen.
Vi har kört det vanliga med att kasta boll och hunden får inte hämta förrän husse säger "varsågod" och springa uppför backar och nerför backar och över stock och sten, och hoppa upp på (och ner från) stor sten på kommando och sånt...
På väg hem var det en gubbe med en annan schäfer som gick framför oss och drömde i sin egen lilla värld. Hunden var lös och stannade och väntade på oss. Han var stilla tills vi kom fram, då ville han gå fram och hälsa på Dingo, och jag gick emellan som den goda husse jag är.
Då vände han och ungefär i samma veva vaknade hans husse till liv femtio meter framför och ropade in honom.
Nu hände inget spännande men jag blir så förbannad på dessa lallare som inte håller koll på sina hundar - han kunde ju inte veta vilka vi var och ifall min hund (eller jag) skulle ställa till med en scen eller ej.
Nej spärra in gubben på långvården och släng nyckeln, så kan jag ta hand om hunden ;-)=
Nåja, när vi kom hem hade Dingo små isklumpar i pälsen på tassarna, och klumparna innehöll såklart inte bara is utan lika delar lera.
Då tyckte jag att det enklaste var att kommendera ligg och gå ut i köket och ta en kopp te.
Efter tekoppen tillbaka till hallen där duktig hund ligger och väntar på husse, nu med upptinat skit på tassarna som gick lätt att torka av.
Se där ett bra tips till lata hundägare (med någorlunda duktiga hundar).
Under "läs mer" hittar ni en liten bild husse tagit efter att hunden flyttat lite på sig eftersom han trodde att det var dags att få gå när tassarna var torkade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar